Wintern i Polen. Efterföljande uppsats har warit injörd i i flera franska blad af olika färg, deribland äfwen sådana som gälla att wara regeringens organer, och år sålunda betefnans de för den stämning, fom för närwarande råder i Franks rike säwäl bland massan af nationen fom på högsta ort: Der borta t de mörka skogarne hwåssa de tult och stilla fina lier, under det deras prester mumla böner för de döende och de döda. De Iyfna efter, om intet rop hör jer fig från Occidenten: ett rop från den krånkta civilis sationens hemland, ett rop, fom bebådar seger för offret, tuktan för bödeln. Men de böra blott Moskowitens kula, jom piper genom löfwet; blott genljudet af Murawiewo grofwa qpuickheter. Det är, fåra wän! blott ett röfwarevack. Men, fom i dödens stund omfamna korset oc mumla fäörerueslans dets namn; mödrar, hwars dttrar Baschkirerna hafwa skändat; gubbar, i hwilkas ådror Kosackens lans icke mera finner blod; barn — allaredan mogna till att wara martvrer. Det är bara pack, säger jag! kältringar, dårar! De störa sömnen för köpmännen i Londons Citp; de jörwilla finandmännens beräkningar. Lyockligtwis frågar man icke efter dem. Wänta bara ett par månader, få hafwa dessa oro: stistare fått fin dom efter förtjenst. Så kommer mins tern, Det heliga Rvglands gamle bundeförwandt. Efos gen har ide längre blad, öfwer jälten ligger det hwita täcket, här och der belyses det praktfullt af mordbrandens lågor. Så strvka karalkader af sosackar från Den hän öfwer Polens slätter. Dessa trosasta krigare — litet bes rusade, något blodiga, med fabeln mellan tänderna, med brandfacklan i handen — de fara fråm öfwer upprorets jord, fom genljuder af ropen för wår gode fader, cjaren. Då är de halfwa åtgärdernas tid förbi. Hittille har Murawiew blott komponerat idyller; nu skall blodet flyta i sttömmar, hwarje flott skall jemnas med jorden, förkolnas de tomter skola beteckna städernas plats, men kyrkorna skola bewaras — såsem stallar! Då skall kanske Warschau, en sorgens och smärtans stad, resa fig med ett förbittradt och förtwifladt skri. Sätt då eld på rebellernas håla från den ena ändan till den andra! Glödande bomber hwiska fin hwisslande wisa, under det de korsa hwarandras lvsande stigar i den mörka winternatten. En suck, ett andedrag mot himmelen, uti ben tomma rymden — och få är det bela förbi. Derefter skall den högsinnade Alerander gifwa Pos ladfarne amnesti. Och i många, många år skall säden wexa frodigt på Polens jord; men de resande stola uns dra öfwer, hwarföre detta lands rosor ha fwa en få stark, så mörkröd färg. Och efter århundraden skall historien säga: Osterrike talade högt om frihet, Englands skepp seglade på alla haf. Frankrike hade 600,000 soldater, den tiden — — ÅAh nej! Historien skall wäl tiga stilla. Ty den mos skowitiska spindeln har då spunnit sin wäf från Kinas stränder till Adriatiska hafweto brädd; oh Frankrike, Frankrike! det har då efterhand lärt fig att wara — kosackiskt!