—— ö — (Jnsändt) Något om beskattning af räntebarande kapital. J Bewillningsförordningen af 186156 stadgas: Att för all inkomst ar kapital och arbete skall erläggas bewills ning med en procent af behållna inkomstbeloppet; således för det, fom förtjenas genom ett ofta hårdt och anfträns gange arbete lika mycket fom för hwad fom erhålles genom ett ofta ärft eller tillgiftadt eller kanske någon gång genom oredliga medel förwärfwadt kapital, för hwilket man ej har mer beswär, i fall det utlånas, än att söka inteckning en gång såwida man ej har borgesmän, att låta förnya inteckningen eller borgesförbindelsen jämte skuldsedlen hwart tionde år, att hwarje år uppbära och qwittera räntan, samt i händelse af gäldenärens obestånd eller oordentlighet i betalningswäg bewaka och utsöka sin fordran. År den beskattning rättwis och wälbetänkt? J 8 5 stadgas, att bewillning icke eger rum, när alla de af kapital eller arbete uppkomna årsinkomster, fams manräknade ite uppgå till 400 Rdr. Yrkesidkaren, are betaren, som med möda och bekymmer förtjenar 400 Rr och för öfrigt oftajt ingen ting eger utom sin arbetskraft — förgångligare än kapitalet — betalar lika mycket, fom egaren af 6,666 Rdr näml. 1 Rdr i bewillning emedan enligt följande momente, 300 Rdr äro bewills ningofria, när alla af arbete eller kapital uppkomma årds inkomster ej uppgå till 1800 Ror. Den fom bhar ett utlånadt kapitat ar 6,665 Rdr erlägger deremot ingen bewillning!! är det rättwist och wälbetänkt? Hur många tusende skulle ej med glädje erlägga 2 å 3 Rdr, om de egde en årlig ränta af 300 Rdr, såwida de ej woro allts för dumsnåla. Den, fom eger i årlig ränta 1,799 Rdr det är för ett kapital af 29,983 Rdr, han bör ock lagenligt få ajkottning för 300 Mor lika få wäl fom den, Mrils fen har endast 6,666 Ror utlånade. En ränta af 1,799 Ror tyckes dot wara en rätt betydlig och beqwäm ins komst, för hwilken 10,000 med glädje skulle erlägga bes willning af 1 procent, Otaliga arbetare och handtwers fare och ganska många löntagare ega ej en sådant ins komst. År affortningen således rättwis och wälbetänkt, hwad kapitaler angår? Kapitalister, nämligen egennyttige, — måste hafwa warit upphojwet till dessa båda anmärkta obilliga stadganden. J 20 I af Jnstruktion för Taxeringsmän, föreffrife wes, att den beskattbara inkomsten af frugtbärande kapital stall eestämmas till hwad de på grund af egen kännedom samt alla meddelade etter eljest tillgängliga upplyåningar, anse denna inkomst werkligen wara. Taxeringomän, åts minstone samwetsgranne sktola här ofta finna fig satta i förlågenhet. Hur få af dem kunna wäl ega någon säker kännedom och få några tillförlitliga uppfysnins gar om, bur mycket den eller den har utlånadt, såwida ej lås nen äro intecknade och upplysningar således funna meds delas af domstolarna. På egen löslig öfwertvgelje eller hörsaga lär wäl ingen förståndig och rättänkande wilja beskatta fir nästa och blottställa fig att Handla mot förs fattningens föreskrift, hälst då denna bestämmer en få fin gräns emellan det råtta och orätta fom I öre. Den tantidfe och mindre samwetegraune drar wäl till i sin faåwitsko oc tarerar, om just ej fina wänner och gynnare, men andra, om hwilta han hört att de hafwa utlånade penningar, inwändande, att om de blifwit orätt taxerade, så kunna de ju — klaga. Jnwändningen röjer enfald och lättsinnighet samt brist på grannlagenhet och rättokänsla. Jngen rättsinnig lär wäl wilja gifwa anledning till Elas gomål oc rättegångar och blottställa fig för den frams men att hafwa dömt littjinnigt och utan full kännedom om werkliga förhållandet. Denna föreskrift kan således leda till många orättwisor och är nära lika obetänkt, som den söreskriften i Bewillningssörordningen för 20 å 30 år jedan, fom ålade Tareringsmän, alt kontrollera bränwinsbrännares uppgift på beloppet af deras bräns winotillwerkning och tarera honom efter fin kännedom i deras — brvgghus, hwilket wäckte mycket gyckel och löje uten ofta äfwen gräl och flagomål. Föreskriften för Tares ringsmännen att döma öfwer utlånta kapitaler, är få mycket obehöfligare, att nu ej säga något annat, som en mycket lätt utväg funnits, att få reda på en kapitalists utlånta medel, den nämligen att ålägga honom att ärligt uppgifwa dem mid Beredningen och Taxeringen, wid pås följd, att ej få lagsöka om fin fordran, om få bes höfdes. Fruktan för en sådan påföljd, skulle i de flesta fall frambringa sanna uppgifter, hälst om såsom nu, Tareringomännen finge begagna fin egen, men säkra och bewisliga, fännedom om förbållantet. Männe kapitalintresset äfwen här hållit fig framme och föranledt och dikterat denna föreskrift, i förlitande på, ålminstone de fleste Taxcringsmäns samwetsgrannhet, att ej till bewilling wilja uppskatta någon, om hwilkens uts lanta kapitalbelopp de ej hade fullt säker kännedom? Det är mycket sannolikt. Emellertid skola wäl nu dessa obetänkta stadgande troligtwis öfwerlefwa många Rikda dagar, innan de, naturligtwis efter många motioner och ändlösa diskussioner, blifwa upphäfna eller förändrade och