28efo:revy. Jag slöt min förra revy just då wi i brinnande fart och få fort hästarna kunde trafwa undan foro utför Böns ders bade, swängde förbi den täcka Klinte prestgården, bäljande och winkande till wördig prosten der han satt på gungbrädet, omgifwen af fin älskwärda familj, och på sitt wanliga glada och wänliga fått beswarade wåra häldnins gar; — men ett utrop från fruntimren i första wagnen dreg genast wår uppmärksamhet till en af de wackra äns garne wid wägen. Hästarne höllos in, och Sälsskapeto uppmärksamhet fästades först på twenne röda pelöbebres made mössor, fom lågo i gräset wid en hasselbuske och i skuggan af densamma funno wi snart reda på egarne, tvenne swariskäggige unga mån, fom i god ro togo fig en eftermiddagolur. Nägra af of hoppade öfver gärdess gården och nalkades de uvenne sofwande, dot med allt mera försigtighet ju närmare wi kommo, och slutligen siodo wi alldeles inwid dem. Efter att hafwa betraktat dem en stund och funnit, att de woro helt unga och sågo ganska fredliga ut, ehuru wisserligen en revolver tittade fram under bröstet på den enes polska rot, tog jag mig friheten helt wänligt widröra hans arm, och — all: deles fom om jag hade tryckt på en spring-fjäder, — den unge mannen stod i ögonblicket framför of i hela fin längd, fom ide war obetydlig. Han upptog i detjamma fin mössa, fom war försedd med ljusgrå pelobrem och å framsidan prydd med den polska hwita örnen af silfwer på röd botten. Wi betraktade hwarandra ett ögonblick, och hurudan han fann mig, wet jag icke, men nog fann jag, att jag hade framför mig en wärdig representant af de sista ärens utmärkta krigare. Med en snabb blick örs werfor jag hans gestalt, och utseendet wisade sydlänningen med det glånsande jwartlockiga håret, de lifliga flora och uttryckofulla mörka ögonen under swarta behagligt bwälis da ögonbryn, den idealiskt formade grekiska nåfan och den behagligt fina munnen något litet beskuggad af kolswarta mu stacher; widare en längd af nämare 13 qwarter och hela gestalten för öfrigt med de fullkomligaste proportioner. Bröstet war prydt med Hederolegionens röda band jemte en Sardinsk orden. — Då han fortfarande betraktade of med frågande blickar, tänkte jag: här är bättre att föres komma än förekommas, och bröt således tyftnaden. — oPardon Monsieur, qui tes Vous?d? — dse suis le Capitaine Pellegrini, apartenant å lxpdition du Colonel Lapinski de Polognep. — 4Ah! Monsieur; — je suis — suis — — Boliwar?. — åAh! Monsieur, cest Vous, qui crivez les revues de semaine dans le Journal de Gotland? — dOui Monsieurv. — Kapten Pellegrini slog sin fam rat på axeln, od presenterade Löjtnant de Shårengrad, och sedan jag derpå fullgjort jamma skyldighet vis å vis mina wånner, följdes wi åt till wagnarne, der samma ceremoni försiggick, och beslöts att hela sällskapet skulle till fots åtföljas till den närbelägna Klintehamns gäftgifwas regård, der Kapten Pellegrimi uppgaf att expeditionens officerare bodde; Öfwerste Lapinski fjelf hade dock föres gående natten inrest till Wioby, i en bond-wagn, bwils fen Kapten Pellegrimi beskref con amore på det mest sorglustiga fått, och fom wäckte isynnerhet från fruntims rens sida ogillande uttryck, när de fingo höra att Dis wersten måste lägga fig i wagnen för att någorlunda undwika att blifwa sönderskakad, få trött till både själ och kropp som han måste hafwa warit wid ilandftignins gen i Klintehamn. — Allteftersom wi nalkades gäljtgirs wa regården mötte wi flere af officerarne, och sålunda an: tecknade jag i min annotationobok följande: Kapitenerne Grefwe Tysgfiewicy och Kawka, Löjtnanterne Kaczkovski, Chaplet, Paprocki, Wilke, Meduchiewsty. Qwartermästaren Löjtnant Mackniowski och Adjutanten Löjtnant Mali: nowski; widare förekommo: Doktor Friefe och Apothekas ren Dudzinski. — Så snart wi woro framme requiterade wi den sedwanliga jwenska punschbålen oh hwad fom sedermera tilldrog fig wid denna oförgätliga och glada — sammanwaro, skall jag berätta nästa gang. Boliwar.