backen. Skeppet, som man skulle hafwa trott hört orden, gör en ögonblicklig rörelse. Aktersråerne gå fyrkant, fara tyget löper i winden och de återfunna 3 båtarne äro raskt upphissade. Öwar äro de öfriga båtarne? — har ni fett dem? — när såg ni dem! — när lems naden ni dem?27 — på detta sätt hagla frågorna ned på de stackars förfrusna och hungriga båtsbesättningarne. Emedlertid har en af förmännen begifwit sig akternt för att meddela befälhafwaren sin tanke om de ännu saknade 4 båtabesättningarne. Efter en kort rådplägning emellan dessa, kommenderas skeppet att halsa rund — ännu mera segel tillsättes och under knak och brat ilar fartyget framåt bidewind för styrbords halsar. — I ängslig förbidan ställer sig besättningen upp långs relingen och upp i wanterne, spejande oh lyssnande. Jcke en gång de fötrfrusna, sist ombord komna stackarne, hafwa hjerta att äntra ned så länge deras kamrater swäfwa i fara. Ett swagt skri till lowardt af winden framfört till skeppet, höres — ännu ett rop och det är ej mera tif wel — det måste wara de wäntade menniskorna. Åter måste man försöka en af dessa farliga wändningar i den swåra isen. Emedlertid lyder skeppet raskt. Man mins skar segel och på andra bogen stäfwar nu fartoget det kompassstreck hwarifrån ropet hördes. Efter några ögons blicks wäntan, skymtar man i snötjockan några warelser, fom springa om hwarandra på ett stort isband. Bås tarne äro på detsamma uppdragna och seglen utjpända för att förskaffa lå emot stormen och snöyran. På detta iofält woro folken beredda på att uthålla en lång och mörk natt, drifwande omkring för wind och wåg, idkeligen oroade af brottsjöarne, som arbeta på att fönderbräcka den swaga räddningosplankan, fom en frälsande hand fört i deras wäg. Jnskeppningen, fom ide är utan fara, förfig2 går nu med mod och raskhet. Här och der werlad en handtryckning. Ser man noga efter, fan ej den inträs dande skymningen dölja, att en och annan hand föres upp till ögat för att borttorka en glädjetår, fom det skulle wara en skam att låta någon fe. Det är nu blott 2 man qwar för att hugga an den sista båten — den ej obetydliga fångften, fom de hade inne, mar kastad i sjön för att lätta båtarne. — Då den sista af besättningen kraflar sig in öfwer skeppets reling, uppstämmes ett hurrah!, fom i styrka täflar med stormen — ty åter har menniskan wunnit en seger öfs wer elementerna! Emedlertid har mörkret inträdt. Man har ännu ett allwarsamt göra, ty man måste arbeta sig ut mot öppna hafwet för att undgå de farliga ismassorna, som i hwarje ögonblick hota skeppet. Man ordnar seglen och låter stå så mycket jartyget tål. Wakterna utdelas på bästa sätt; hwarje manöver utförce punktligt och raskt bryter sig skeppet wäg genom is och bölja. Stormen wärer, men faran aftager, ty farwattnet blir renare på samma gång skeppet fläns digt avancerar längre ut mot hafwet. Man fan nu minska seglen och ffapa rocken efter mwädret, fom det beter. Friwakten söker fin skans för att wederqwicka sig efter dagens mödor. Wakten på däck tröstar fig med att också deras tur en gång kommer. Emedlertid ins stämma de i en sjömanssång, deri talad om hemmets kära stränder och minnen. Från den mera eftertänkffame me uppstiger en tacksamhetens bön till Honom, fom styrde båten i bränningens skum och lyftade den, då den sjönk i böljans djup.