UD IEA TJVITIARIIR OT gy SAP fpttSIMME dCTY TÖ VW DI? wer hela skeppet herrskar stoj och munterhet, då hwarje båtlag gerna mill wara det första att warsko: Elart! Ett, tu, tre: båtarne nedfiras, årorne lyftas och falla; under täflande hurrarop begynner en wåldjam kapprodd, ty nu gäller det skälfångsten. — Båtarna hajwa 2 fjör mil att tillryggalägga, innan man når fångsten; emellers tid kommer man närmare och närmare, Skytten fom ror båtens främsta åra, indrager densamma för att häms ta andan efter det ansträngande arbetet. Han laddar reffelbössan, spänner kulpåsen oh krnthornet om lifwet och står färdig att springa upp på isen. Farwattnet är nu för trångt att bruka årorna, man hakar och stakar fig fram på bästa möjliga fått; ändtligen har man huns nit målet. Så långt ögat kan fe, fer man den länge efterlängtade skälen. En mångfald af rikedom är här utbredd för det menskliga ögat. De wärdefulla djuren ligga sammanhopade i en massa, så att det nästan är swårt att bilda fig ett begrepp om det lager af pelds werk, som är utstäldt med en sadan lyr, fom blott den rika naturen är istånd till. Nåh! det är emellertid ej wåra båtobesättningars sak att göra liknelser, saframt det ej angår Stewardens bränwineglas och smörgäsbrickor. De ordna fina båtar på det fördelaktigaste sätt för att intaga last. Refflorna knalla, hackor och flåsEnifwvar fäts tad i rörelse, hudar med späck spännas ut i solen och släpas till bätarne, allt är lif och glädje. Här försöker ett båtlag att omringa en isbjörn, fom nu will aflägosna fig från walplatsen, hwilken helt hastigt fått ett få föräns dradt utseende. Daktadt folkets raskhet och stridelust — de hafwa inga andra wapen än sina hackor och en lans — är det nära att nalle slipper undan, då ban får ett owäntadt möte af stytten från ett annat bätlag, fom med ett säkert skott sträcker honom död på isen. Här kommer en båtstyrare, fom är posterad för att iakttaga steppets manövrer och signaler, med förskräckelse målad i sitt ansigte, ropande: ÅFara är på färde, alle man oms bord! Besättningarne söka nu i största haft efter fina båtar. Skytten, som är anförare för sitt båtlag, griper strar till kikaren för att observera skeppets ställning och fatans beskaffenhet. Med ögat inwid båtens kompass fer han det streck der skeppet befinnes, men fartygets fes gelföring har öfwertygat honom att det knappt fan bes bälla platsen. Jemassans häftiga och måldjamma oms swängning är ett fäfert tecken på stormens ankomst. Anns nu en gång lägger han kikaren till ögat, men skeppet är förswunnet i en förfärlig snötjocka. Det nu onyttiga instrumentet botlägges och man förbereder sig till en strid på lif oh död. — Wi wilja nu lemna båtarne, fom, sedan de uppsatt fin swarta flagg), begynna att bryta sig wäg igenom de allt mer och mer upptornade iömads sorna — för att fe huru sakerna a till ombord i skeppet. Hucu mycken war klockan, då Återkallelfesfignalen hissades, styrman 27 — Tio! — Huru mycket är den nu? — Tolf! — Skeppet fan dep wärre ej hålla fig uppe med den nuwarande segelföringen. Det drifwes ar ismassorna i WSW. rigtning och kommer i ett omäns tadt fompassstreck för båtarne. ÅFörsök adt iillsätta full fot och stor-stagseglet! — Seglen tillsättas och de fläns digt hardare stöterna mot iostyckena wittna om den ökas de segelkraften och att brisen hastigt tidtager. Man förs märker, att en af de wanligMa stygga snöstormarna har infunnit fig. Winden, som år ostlig, bärer rätt på isen och ijögången tilltager i följd deraf. Farwattnet blifwer trängre och trängre, emedan steppet på grund af ofta stedda rundshalsnmgar kommer längre och längre in emot ismassorna. Winden har nu wurit til en storm. Böls jorna piska skeppets sidor och brytas emot iobergen, fom trotsigt emotsta anfallet. Emedlertid haller fig fartyget ännu täckt uppe. Hwar och en ar de 10 man, fom bes finna fig ombord, hafwa gjort fin pligt, wäl wetande, att det till en stor Del beror på deras wäl utförda mas növrer, om de 40 kamraterna, fom äro utt båtarne, stola kunna frålfas. Det har redan förlupit 35 timme sedan snötjockan och den friska winden fom. Man kan ej annat än wara ängolig för huru det skall aflöpa, då batarne maste arbeta fig upp emot formen och sjöns mwålds jamhet kan lätt förorsaka att de kunna fyllas med watten. Stallningen är pinsam, sinnet blifwer tungt. J ängolig spänning stirrar ögat ut i snötjockan efter de wäntade bålarne. Faran wärer med hwarje ögonblick i det ffcps pet mer od mer utsättes för waldsamma stötar i isen. Nu går det, tom det sa ofta händer här i lifwvet, wi ma erkänna detta, att egen duglighet ej räcker till. Wi sta här rådwilla och försagda med tanten på tamraters sorgliga öde, hwilka, utsatta för köld och hunger i små öppna batar, kanhända tll haften fyllda ar watten och is, kämpa emot ett upprördt element, förgäfwes leta er ter skerpet, fom förr har warit deras fåra hem, Då je wi oss om efter hjelf till Honom, som förr under solskensdagarne och då mi hade det fom bäst, af of mar glömd; men oaktadt foten snafwade på det lugna däcket, uppehåller han of dock på benen i den brusande böljs dansen. — 3 båtar rått förut! ropar utkiken från Är ÅT 333 rita KTL