äståenden, fom förefalla mig alltk mÅet tan att hafwa fakta tilll stöd. Jus:s tal om lifnnöjds et hos Gotlands inmånare för Landtbruksskolan, mill ig wederlägga med följande förteckning öfwer intagne och texam inerade lärjungar alltifrån skolans början, neml.: åt intagne utexam. sid Stenstuunun . .. . 1847 6. — 1849 6. 6. 1851 — 6. vid Rosendal... 15851 11. — 1853 9. 11. 1854 2. — 1855 7. 7. 1856 2. 2. 1857 — 5. vid Nygårdt. 1857 7. — 1858 6. 2. 1859 8. 7. 1860 4. 6. 1861 9. 8. 1862 6. 5. Sammandrag: wid Stenstugu under 4 år 12. 12. Rosendal , 6 år 31. 25. Nygård lÅ 5 år 40. 28. Häraf synes att lärjungarnes antal oupphörligen was vit i tilltagande. — Widare will jag upplysa, att af de wid Nygård intagne lärjungar hafwa warit 33 Gotlänz ningar, 6 från Kalmar län och en från Kronobergs län. Hwad ins. nu rättar i asseende på uttrycket uti Sanz dafötslaget, endaft Gotlänningar, får gälla hwad det fan; men att Åikets Ständer i rund summa bewiljat anslag till landtbrukeskolor i riket och att K. M. feders mera, på grund af inkomna förslag till fördelning, ans wisat åt hwarje skola def belöpande andel, tror jag icke med skäl fan motsägas, likasom att jag aldrig förnefa, Landtbrufäffolan på Gotland i främsta vummet wara afsedd för Gotlänningar. Jag påstår dock fortfarande att ofwannämnda utitycket endaft Gotlänningaricke war lyckligt walt. Widkommande päståendet, att faftlandss boar äro ifrigare att söka skolorna, få fan detta wiferliz gen medgifwas i ajjende på södra och kanske till en del medlersta Swerge; men samma erfarenhet af ett motsatt förhållande, fom man hår wil hafwa wunnit, har också wisat fig annorstädes, hwarjöre det är mycket sannolikt att åfwen landtbrukeskolan härstädes skall alltmera tillwinna fig oh bibehålla det förtroende, hwartill den hittills i slegradt mått sones hafwa utwecklat sig. Hwad åter an? går Förwaltnings-Utffotters utlåtande, så fynes det att ins. icke har fullkomligt reda på, hurn detsamma tillkom. Beslutet härom fattades nemligen af fyra ledamöter emot twå. Om sedermera de fyra frånwarande ledamöterne förklara, att äfven de ffulle hafwa röstat för afslag om de warit närwarande, få inwerkar en sådan förklaring icke det ringaste på sjelfwa frågan; ty sammanträdet war offentligen utlyst, och hwar och en bör wäl fföta fin bes fattning få, att inga beslut fattas fom funna mwara ffad: liga. Det bör således wara icke särdeles berömwärdt, att efteråt klandra ett beslut, fom man genom egen före summelje warit orsaken till att ådstadkomma; och oansedt ett sådant efteråt tillkommet Elander, torde det dock wara tu tal om, huruwida de klandrande uttrycka den riktigaste meningen om att wäcka intresse för landtbrukeskolan; Åt: minstone kan jag icke inse att så skett genom Sanda? motionen, — Cget förefaller det mig i alla fall, att Hush.-S. kan hafwa få vårt att anskaffa medel till den beklädnadshjelp, fom Petterssons motion ajser, då Sällskapets kassa kunnat sträcka sig till anslag för bidrag till undersöfningokostnaden för jernwägen Stockholm — Nynäs. Dermed will jag wiss icke klandra detta senare anslag; men icke kunna, då man will förfäkta Gotz ländska jordbrukets förkofran såsom ett mål, bwarz till Önöh.S. bör sträwa, uppoffringar för landtbrufås skolan wara mindre angelägna, än för sådane företag som mera indirekt werka wälgörande i detta hänseende. Härmed tror jag mig hafwa bemött ins:o anmärknins gar för få midt de röra sjelfwa saken; ty om jag warit närwarande wid Sällskapets sammankomst eller icke är en omständigbet, fom ej fan wara inf til någon nytta att utreda, och man fan ide weta få noga, om mina ans märkningar funna werka bättre då de förekomma i tde ningen, än då de yttras inom en krette af landthusbhåls lare och affärsmän, hwaribland merändels högst få ar allmogen äro närvarande. Yttrandet, att jag skulle per telegraf erhållit upplysningar, är misslyckadt och wisar endast, att man medelst gissningar och insinnationer ger: na will heldre komma åt person än hålla sig till sak, och att man icke bar reda på hwem jag är. Men jag fer att jag blifwit widlvftigare än uttommet för dagens N:r torde medgifwa, och skyndar derjöre att afsluta denna säkerligen för mången ledsamma revy, med omförmälande af hwad fom fan hafwa tilldragit fig sedan jag sist hade äran prata bort en stund för mina läsare. — Garibaldi liknar ett fångadt lejon i bur. Hans sårade fot twingar honom i stillhet; men hela hans warelse alöder af länatan att få skynda till brödernas dn tid ho wi til I — — FR