uti frågan just så benämnts, som ref. uprgifwit. 3) Att den omnämnde ledamoten möjligtwis menat, bwad nu af inf. uppgifwes, will ref. ide motsåga; men att dans vttrande war ungefärligen få, fom det it tidningen finnes återgrswit, bestyrkes sastmera deraf, att, då bewisen för detta hang ottrande skulle andragas, icke ett ord funde frambringas, trots Ordförandens uppmuntrande tilltal och en annan ledamots uppmaning att tala högre. Derföre kan det wara mocket möjligt, att orsaften, hwarjöre denne talare fom af sig just då, mar den, att han kanske mårfte fig hafwa gått för långt och att han endast welat säga, hwad fom inf. nu uppgifwer. 4) Håruti ligger icke få liten sophism, och inf. fan säkerligen icke framnälla ett enda exempel på, att ynglingar från fasta landet, få ovemedlade fom Petterssons motion afser, hitkommit för att genomgå Landtbruksskolan och sedermera härifrån afresi. Hwarjöte tf? heldre antaga det mest sannolika och sanningsenligaste erxemplet fom, hitintill wisat fig härstädes, nemligen, att de s. k. främlingarne bland skolans elever stannat qwar såfom rättare, ufsom att gotlänningar äfwen funna få sådane anställningar på fastlandet. Säsom ett omwändt exempel, men söljdriktigt med ins:us tankegång, wilja mi framställa: en gotländsk fattig vngling, fom genom någon tillfällighet ankommit till ett annat län, med godt bufwud famt luft och fallenhet för jordbruket, känner sig manad att föfa nnderwisning wid landtbruksskolan i det länet; men sör möjligheten ott kunna få i denna del tillfredsställa fin hog efter wetande, utgör just en sådan betlädnatshjelp ett willor; — denne yngling mötes dock af ett stadgande, som säger: du är gotlänning, och då wi icke funna antaga att du skall komma att gagna wårt läng jordbruk, emedan du kan återwända till Gotland efter slutad lärokurs, få får du ide åtnjuta det understöd, fom wi eljest meddela åt länets infödingar. — Detta more ju en herrlig bestämmelse enligt ins:s mening? 5) Jns. gifwer ess här, eburu troliatwis ofriwilligt, olldeles rätt i wårt pästående, då inf. will insinuera, att de personliga anfallen gjordes endast af en ledamot under förfwaret för landtbruföffolan?; således medgifwer inf. att, då ett törfmar alltid förutsättar ett anfall, den sörswarande först måste bafwa warit anfallen och borde, eftersom inf. tyockes anse det riktigt att lillbakaslå, derjöre äfwen haft denna rättighet fig förbehållen. 6) Hwarest? — Allmänheten fan ju kentrollera ins., hwarföre bä nedskrifwa en sådan osanning. 7) Wi nödgas äfwen bär förklara, att ins. icke är sanningsenlig, eller eckjå måne ins:s minne wara ganska klent; tv det mar just i anltedning af den anmärkta slutstrofen jemte det utsagda hetet emot skelförestäåndaren, i fall han ide skulle wilja ingå på det föreslagna sättet att funna taga medel, neml. att Sällskapet kunde uppsäga kentraktet, fom Kopiten Wedin yttrade, att fötslaget sontes honom icke wara Sällskapet wärdigt att antagas. 8) Efter ins:s menina, skulle man sålunda funna genom nva motioner oupphörligen få bordlägga de äldre, endast derwid iafttages att ämnet för desamma är enahanda eder att de eljest ega sammanbang med hwarandra.