Med anledning håraf yttrar Handelstidningen: -Hwarföre anfaller man pisterna, frågar inf. Hafwa de i i fitt teftverne wisat fia fimre än ondra? Aro de sämre fosterlondswänner etc. — Frågan smakar temligen mocket af farisetsm. Åimwen fartseerna woto i sitt lefwerne bättre, icke sämre än de publitaner och fundare. OM likwäl mar det id Dem den stränga domen ljöd: I huagormars afföda o. s. tv. Hwarföre woro de då föremål för dessa anialle? Hade fariscerna sjelfwa jält beswara den frågan, så dade swatet sannolikt blijwit mocket lita den förklaring insändaren afatfwer till nuwaronde becröfliga förhållanden, eller att anfallet afsåg ej versonerna, utan den gamla Llogen, bwars bud man numera ej wille weta af, utan hwarifrån en togellös tidsanda mille frigöra fig o. s. w. Sådant bade bett wisst den tiden8 fariseets swat blifswit. men numera finner man att denna förklaring hade warit egiltig. HÖwad war det då fom drog öjwet dem dessa omdömen, hywilkas tåuwisa inf. ej lärer wuja järma? — Wi betölwa blott nåmna några af deras melt stamstående loten, nemligen moktlvunad, egenrättiärdigbet, ofördragsamhet. formalism, anspråtssullbet m. fl. De wille herrska öjwer foiket, upptäta tionde och på länga mångfaldiga bördor, under det de ej wille meta af någon törda för fig sjeliwa. De prisade fig tockliga, fom icke gjort sig bemfallna till grofwa laflet. fårom divcenskop, otuckt, cärligbet, wålosambet o. s. w. De böllo hårdt på olla gamta fadgar, bwartbland sonnerligen sadeatehelgden, förglömde att fabbaten mar till för menniskans skull, ej twertom. De fordrade att fitta främft i sonagogorna och helsas wördnodsfullt af folket. De höllo tärlet rent urwärtes, men woro inwändigt fula af allehanda orenligbet. Måane icke en litnande förklaring ligger närmare tillhands råga om de s. t. Åanjallen på wår tids prestet, än den, som insändaren funnit. För wår del tro tvi att få är förhållandet. Det är icke nog med att ej presterna ej äro, t fräga om det yttre leswernet fämre än andra menniskor. Derae tall fordrar af dem ett finunetag, fom ej får wara behåftodt med omannämnde fariselska loten, utan fastmer uppsoldt af kätletosullhet, försontigbet, ödmjukhet, sjelsupvoffring. mudbet i omdömen m. m., fåwida de ej skola åta i nändig motsägelse med den lära de predita, olifwande dermed hemjallna ät och swåra fonden föryms teri. Det är således ej nog att prepten icke är drintate, icke stossate, icke girigrut, icke srätotosten o. s. w., han måte of ega någor vosiuwit godt i sia håg och sitt strä:wonde, tv underlätenhets-sondet gälla der tonske lita mocket fom wetklig tagetwerträdelset. Nåt nu tpiesterna icke motswara sådana anspråk, men när de icke sötthy, eller jun deriöre, påtalla wördnad af menniskorna, högsäten och hedereptatser. matt cc loneentomster; ja när de böja anspräten Ända derhän att de tepresenteta det heliga, när, med andra ord, de, fom skulle wara allas tjenare, enligt mästa teus bud och föredöme, göra fig ll böga bertat; när fördomelsetopen äro på deras läppar långt mera bemmastadde än forsonligbeteorden; när högtärden iosct i blid och bållning. under det läppatue tala om ödmjukhet och undergtjwenhet; när det töraft för werlden, fom de skota tänna, mejt besåt i söratt för wertldens omröme; när den, fom ena ögondlicket predekat om såjängligheten af alt jotdelt godt, om såwiskpbeten i den onödiga oursotgen, uti det andra tastat spanande sidodlickar vill det på altaret framburna offret; när fluttigen hwarje nytt tidens siräwande till tealisering af ktunendemens bega ider: futhet, jemlithet och broderlig kättet, finner t prestetskapet sina enwisaste och atgaste motständare — då torde det witina om icke en flapp, utan en god sedligbhetstånsla. att alt sådant dluwet jöremål får antal. -Jasändarens tal om huru man nu wil draga ned Krisius vil en blow menniska, och deremot upphöja fyndiga menniskot til gudat7, är, med sörtoj, tita ojorinändigt, fom hang sammannällning af Bosttöm, Lljungberg, Setandet, Via, V. R., Pallin m. fl., är orätwis. Ingen af de nämnde så taillade 5ptofetetne, få wiot mi känna dem, men åtmintone icke VW. Åt. will neddraga Kriftius, utan twärtom, tta litet fom ptetestanten neodrager? den beliga jungtrun, när han söter anwisa henne den platå, fom bibeln åt henne gifwit. Detta bar watit B. M:s somwetsgranna rorfönings uppgilt i sraga om Kristit person, oc det är ett arbete fom är wärdt något bättre än hån. -Wi wuja ej följa inf. in på hang förmodan rörande det nra preditosätt, fom skulle ådroga prehterna bifall af tidningosktyjwatne, men wi wilja sästa hand uppmåtksambet wid en Wen omhändighet, fom han måhända har sördisett. nemligen att tionngatne hafwa ännu aldrig inlått fig t omdömen öjwer de i tvyttorna häuna predikningar. De hajwa hött tortorna ljuda af förbannelserop rörande just de åsigtet de sjeliwa wågat uttala (naturlig:wie ssörwidna och wannådda); de hafrwa hört allmänheten wid fina själars srid och salighet warnas för att taga en tidning i hand; de hajwa funnit fig tio och hundtodejallt bemfallna till de ojuvaste osgrundet — men de hafwa aldrig upptagit en enda sädan pteditan till mottttttt. Sjelwa öppnande fina svolter för insändare, fom betämpa redatrtienens äsiotet, ja ansalla dem med ganska ohemula tuwutetser, banva de ej blott icke sött möta de prezettiga utgjutelserna på detas forum (något fom of stöfrigt ej är möjligt), utan harwa icke ens bemött dem 1 sina blad. Mi tro sälunda ide att presternas priedikosätt har mocket med denna sat att göra, och äro fullt örwesshade att en prest. fom predikade i den anda insändaren förutlätter, men fom på samma gång wore en högrärdig ch orördragfam hecce, skulle tea mocket af tidningarne ogillas. fom de öwulka hafwa ett litnande sinnelag, med ett annat eller s. k. tenlårigt predicesätt. Några personliga anfall på presterna känna mi ej till, emedan ivt ej taga tännedom om de blad, dert jädana rästäs söretomma. Au en tepresentanis namn anföred, när ett hang vittande titicetas, lärer wäl ej funna kallas perfonligt anfall, enär dermed menad hwad fom röter petsoners enskilda sif. Wi tro säåledes att den ärade insändaten här lättt åter natta fig af den det jargonen. Pwad slutligen angår bondeståndets yttrande, få Höra wi ej till dem, fom finna behag i sädana häiska utgjutetfer, men wi bafwe fett dert e:t betodelsefullt tidens tecken, fom borde ör presierna utgöra en warning, under det många af dem nu tockas snatare bjuda trotts emot allt, fom skulle återställa prehterstapet på en god fot med foltet. Locktigtwis finnas älmen många andra, fom tänfa och handia annorlunda, oh det är deras sötsonande mellanfomit, som törebygger ellec ärminftone fördröjer