rtukta, och helst få, att han fan Häri handla utan den borgerliga lagens mellankomst, enär det skulle wara ett korkans träldomstillständ under staten, om icke presten ensam bär kunde swänga med löseoch bindenocklarne. Jag tror dock att ett sädant erperimenterande skall foms ma för sent; tad ware tidehwarfwets framskridna bilds ning. Ett annat äflande för att få föråldrade menniskowerk att undgå tidens inwerkan, har härstädes befunnitos wara fåfängt. Ett af de mindre s. k. sadeltornen å wår stads ringmur har rasat och i fallet medtagit en del samt rubs bat en del af sjelfwa ringmuren, hwaraf en ganska ber tydlig del dessutom befinnes wara bristjällig i sjeliwa grunden. Man har berättat mig att ny grundsättning af densamma blifvit anbefald; men sannerligen tycker ide jag att detta snillewerk blefwe då endast en storartad rått fålla. Det är godt och wäl att wi böra med omsorg wårda det fom finnes qwar a wåra monumentala fyrfor ruiner, åjwensom andra byggnader; men att genom nya grundsättningar söta jörmå stora sträckor af redan till fall lutande murar att i sädan ställning förbliwa flåens de, — detta skulle blifwa allt för foftiamma och ftorars tade expetimenter. Men apropå muffall, så har jag ett born i sidan till wårt Korkoråd, och detta just af motsatt anledning. Det är nu öfwer ett år sedan som en Klins tehamnobo yttrade till mig: nå jag tror att ni ändtligen ffjurit breche på gamla tyrkogåtdomuren och att denna rukiga qwarlefa från den fela och mörka munktiden stall bort 2 — Ja waserra triden yttrade jag gladt och förnössamt wid tanken på bwad wår wackra S:t Maria derpå skulle winua. — Men Kyrkerädet ser med andra ögon, som man wäl wet, ehuru man wälwist boriflyttat från samlingorummet de bädangångne gamles kontexjej med de flora perukerna; och måhända fitta bertar Kyrs foråder jnst nu fom båft och gnugga fina händer i före nöjelje öfwer det spratt fom de spelat mig. Ja, jag tycker mig till och med höra samma swar från dem, iom en fånd rationalist gaf i afieende å uppståndelsen: 7Wånta får du, min gubbe lilla! J flera atfeende har wintern ej warit få liflig, fom den eljest brukar wara, och man kan icke undra derpå då wi ännu äro utan alt slädjöre. De enskilda famils jetillställningarne hafwa wisserligen gått sin gilla gång och de sedwanliga julkalaferna hafwa hos en och annan Handlande tillochmed warit lysande och bjudningarna widtomjattande. Ockjå hafwa de, fom derwid warit nog lycklige att få bewista dessa gästfria tilställningar, icke nog kunnat prisa elegancen i wåningarne, den ämabla twärdinnan och wärdens irikostighet. Men på allmännare nöjen har warit total brist, om man undantager Sällsk. Pierris afton-underbällningar. Detta sällskap afreser dock i dessa dagar oc rå får man icke längre böra: Han ffall wid sin wensira sida, Täta fabeln hänga ned :c de — Dot! wi ha ju nu att wånta en ESkarpflyttebal, och wid minnet af balen förs lidet år, skall säkert denna blifwa icke mindre bejöft. Boliwar. AA ff—f——!—Ii: —