un en plats ötverst på en höjd och sormerade der en linie, som utdragen skulle skära min första diagonalt från nordvest till sydost. I detta ögonblick hade jag icke mer än 800 man af 55 Illinois och 544 Ohio. Af 71:ste regimentet såg jag ingenting mer under hela striden. Fiendens styrka af 5 infanteriregementen och ett batteri 4 kanoner, som hade rört sig mot vår högra flank, bejdade sig nu och uppställde sig i slagtordning ; en kavallericorps skickades (då) höger om oss emot vår eftertrupp för att oroa eller afskära oss reträtten och en del af den styrka som anfallit vår första front användes i afsigt att öfverflygla oss på vår nuvarande venstra. — Emot denna sednare styrka (hvilken rörde sig genom ett pass, som hade sin mynning strax nedanför och bakom vär yttersta venster; sände jag en afdelning Zouaver (54 Ohio) under Major Fischer, som höll dem i schack under striden. Bataljen började — afståndet mellan vår och fiendens linie var något öfver 200 alnar. — På denna punkt stridde vi och sysselsatte dem mer än 2 timmar. — Fiendens linier lågo inom kanten af en utaf träd temligen väl skyddad park; rummet mellan oss utgjorde ett öppet jemnt fält; uppställningen af deras trupper gjordes med omtänksamhet och upptog fullo 15 minuter, sedan vi kommo på valplatsen, Ehuru jag visste min styrka vara underlägsen, uppmuntrades jag att slåss och söka bibehålla min ställning dels af hoppet att kunna hindra fienden från att komma till floden Tennesse och dels medan jag fick ett bud från General M. Arthur (som personligen var någonstädes i min närhet) att jag skulle hålla stånd och att han skulle understödja mig på högern. Jag kunde icke få reda på 71:ste Ohio regimentet och bade mindre än 800 man under mitt befäl. Under striden varseblefvo vi ett batteri planteradt på en passande punkt att bestryka vår linie, men det hade dock föga mer än en hotande verkan, emedan det sköt för högt. Vi hade icke fått någon hjelp på högern (såsom General M. Arthur lofvat); — vi hade uttömt de dödas och sårades patronkök och ammunitionen var slut, hvarföre och tilifölje af förlusten vär eld blef så matt, att jag fruktade för en rörelse framåt af fienden, som nu lätt hade kunnat öfverväldiga och bringa oss i förvirring. På inrådan af Öfverste Smith (af 54:e Ohio) och Öfverste-Löjtnant Malmborg (kommenderande 55:e Illinois) gaf jag ordre att retirera genom passet och åter formera oss på en kulle till höger; jag förde spillrorna af min brigad i god ordning till den utsedda platsen; då vi hunno dit hade fienden framryckt till venster med sitt batteri och besatt en bestrykande höjd på 600 yards distance. — Han öppnade mot oss en granateld, som tvingade mig att ytterligare retirera, skyddande mig mot elden så mycket som möjligt genom att taga många omvägar, tills vi uppnådde ett kavalleriläger, der brigaden åter formerades. — På vägen dit stötte till oss en liten lemning efter 71 regimentet (omkr. 17 eller 18 man) under befäl af Adjutant Hart. — Då jag fann mig vara utom fiendens linie, föredrog jag efter rådplägning att låta brigaden marcherartill eftertruppen åt landstigningsstället bellre än att skicka efter ammunition, som jag befarade icke skulle träffa oss. Inom 4 mil från batterierna hejdades brigaden af en officer utaf General Grantes stab, som förklarade att ammunition höll på att skickas och befallte, att alla spillror af Regimenterna, som rörde sig emot landstigningsplatsen, skulle bindras derifrån. Lidande af ett sår, som jag före stridens slut erhållit i skullran, öfverlemnade jag befälet åt Öfverste Thomas Kilby Smith, af 34 Ohio (den närmaste i rang) och fortsatte min väg till landstigningsplatsen, för att utröna vidden och beskaffenheten af såret. Öfverste Smith lemnade för tillfället befälet åt Öfverstelöjtnant Malmborg, medan han sjelf återvända för att taga reda på och med brigaden förena venstra flygeln af sitt Regimente, hvilken blifvit under Major Fischer detacherad från oss för att försvara vår venstra flank. kmellertid passerade General Grant förbi och belallte Öfverste Malmborg att sormera en linie nära batterierna; Major Fischer infann sig nu med sina män och ställde sig i linien, som genom Öfrerste Malmborgs bemödande snart utgjorde 3000 man och bestod af lemningar efter Regimenten, som tågat mot landstigningsplatsen. Major Andrews, af 7l:a, kom nu med en del af sitt regementes venstra slygel, omkr. 150 man, hvilka han fört till Tennessees strand, der han ropat an kanonbåtarne för att underrätta om fiendens annalkande. Så mycket af brigaden var i sista fäktningen nära batterierna. Måndags morgon gick brigaden i fält under befäl af Öfverste Smitu; dess uppförande var Generalen sjelf vittne till. Jag kunde icke göra mer än söka väcka soldaternes enthusiasm och visa dem till fältet, der de beordrades fram i stiden. Jag öfverlemnade befälet åt Öfverste Smith strax derefter. Söndagens erfarenhet lät mig icke befara något för brigadens öde, såvida lugnet, varsamheten och personliga tapperbeten å hans sida kunde rädda den från undergång eller vanära: Ötverste Smith var från stridens början till dess slut om Söndagen beständigt på sin post, bopsamlande, uppmuntrande och lifvande soldaterna till strid under oafbruten eld och utan att bekymra sig om sin egen säkerhet. Jag står i mycken förbindelse till Öfverste-Löjtnant Malmborg, hvilkens militäriska uppfostran och erfarenhet var af ganska stor vigt för mig, ty derigenom att han i ögonblicket uppfattade ändamålet med hvarje fiendens rörelse, kunde han råda mig hastigt och klokt huru jag skulle använda mina soldater; han var lugn, uppmärksam, försigtig, tapper och af ofantlig nytta för mig. Charles Loomes, af 54:de regimentet, min enda adjutant, fullgjorde sina åligganden med raskhet och oförskräckthet. Han var klok, tapper och är en mycket förtjenstfull officer. Det är min skyldighet att serskilt nämna adjutant Hart, af 71:a regementet, hvitken. sedan han förlorat sitt eget 22 sälta nafs I SActes leder och der med 17 man