F. Sjömannen Carl Johan Ulmstedt, född 1781 förs hyrdes för K. Flottans räkning på Wisby Sjömanshus wåren 1808 af en hitsänd siöofficer; beordrades i Maj til Carlokrona och placera des på sjukskeppet Gustaf Adolph, hwilket skall haft till chef en officer wid namn Jacoboson. Skeppet tillika med Kutterbriggen ÅFalk afgingo i börs jan af Augusti för att stöta till då i finska wiken warans de Flottan, till hwilken de medförde förstärkningsmanskap. Komne uppemot Hangöndd den 14 Aug., observerades en Rost eskader. Flyktande neråt Oland upphunnod fartys gen af Ryssarne, fom togo dem i besittning och gjorde Swenskarna, til antalet 770 til krigsjångar, samt ilands förde dem på en ö i närheten af Hangöudd, der de i 3 dygn måste qwarblifwa utan föda, emedan Ryssarne ej bade tillräcklig betäckning till hands. Derefter landsattes de fångne och twungos marschera till Petersburg, hwarest de, indelta i 6 kompanier, inpackades i Petrowfeykafers nen. Nu widtog fångenskapens alla lidanden. Swenfbarz na erhöllo 11 skålp. skämt bröd och 5 kopek i koppar till mans om dagen, hoppackades i brädlårar om nätters na, utan ens halm till underlag, twungos hwarje mor: gon gå 3 mil ut till Meoffwastullen för att biträda wid uppwägandet af Hö, lamt åter om aftnarna. Att mans skapet af skämd, otillräcklig föda, utan ombyte af Fläder, och i mafor hopstuiwade om nätterna, skulle sjukna war påtagligt. Ockjå påstår gamle Ulmstedt, att ingen dag rans dades då ide någon eller några af Swenskarne funnos döde och utfläpaded. Bland Ryssarna måste hafwa funs nito någon officer, med känsla för likars elände, jå att rapport om de fångnes belägenhet Hade kommit ända upp till frigöminiftern; ty efter någon tids förlopp infpefteras de denne embetsman kasernen. Så tillwida förbättrades derefter de fångnes belägenhet att de erhöllo dubbel ranson och blefwo förflyttade till en annnan kasern, belägen i närheten af ett Elofter, och afsedd för en afdelning af ars tilleriet. De fångne twungos nu att rödja och aptera en plats, wattendränkt och full af moras, å hwilken plats, sedermera färdig, en minnes-slen upprestes med denna gylles ne infription; Minne af Swenskarnes fångenskap 1808 — 1809. I Januari 1810 förkunnades de fångne friheten att återwända hem. De uppstäldes och räknades, då 40 funnos qwar; om de öfrige wet gubben Ulmstedt intet annat, än att de flesta dött och att möjligen några blifwit flyttade till det inre af landet. — Defa 40 mars scherade från Petersburg den 10 Januari öfwer Aland, och kommo efter många beswärligheter till Stockholm i slutet af Februari. De inqwarterades på Skeppsholmen, oc) erhöll Ulmstedt företräde hos en Major Roswall, bad denne om utfåendet af sitt hela tiden innestående, wid förs hyrningstillfället honom tillförsäkrade gage äfwensom om ersättning för sitt lidande, men erhöll det swar att alla krigoskassor woro tömda. Ett afskedebewis erhöll Ulmstedt från Major Roswall, med antydan att wid hemkomsten till Gotland uppwisa det för dåwarande Landshöfdingen på ön Amiral Aschling, för att i laga ordning söka gös ra fina ersättningsanspråt gällande. Ulmstedt följde tros get föreskriften, lemnade Landshöfdingen betyget, blef lofwad förord om ersättning, men erhöll in tet, ens icke betyget åter. Sådan år gubben Ulmstedts berättelse om fin fångens skap, hwilken berättelse bör tillökas dermed, att gubben wid kung Osears besök å Gotland 1854, gjorde underdås nig ansökning om hjelp i fin stora fattigdom, och erhöll af den för nödens barn alltid ömsinte kungen en gåfwa af 25 Rdr. Den 81 årige gamle wandrar nu ikring, ber wifers ligen ide om något, men har ingenting emot om någon ger honom en slant till en bit tobak. Han Elagar allt: jemt öfwer sitt utståndna lidande, — och deröfwer, att man icke ger honom något årligt underhåll. Hans barn äro icke af det rika slaget, kan icke gijwa gubben nödiga kläder ens, hwarföre Rohne fattigwårdsstyrelse förser hos nom med det oumbärligaste. Man älskar tro, att den komitk, fom åtagit fig att utdela af ädle menniffomwäns ner sammanskjutna medel till veteranerne från 1808— 1809 års frig, derpå uppmärksammad, måhända skall tilldela åfwen gubben Ulmstedt en liten skärf. Fastän nu gammal och döf, fattig och trasig, har dock Ulmstedt, en gång ung och modig, wågat lijwet för sitt fädernesland; och detta fädernesland behöfwer säkert ej häfta i skuld til den gamle, hwilken tyckes blott ha några få steg qwar att wandra bär i lifwet, innan grafwen lemnar ro äfven åt denne, för jäderneslandet lidande men hittills bortglömde, torftige veteran från 1809 års olytliga krig. Då Red. af G. T. redan förut yttrat fitt ogillande af tiggeriet i tidningarne, såwäl till förmån för ice alles