Mina skatter. Jag har alltid haft ett svärmiskt. känsligt och poetiskt sinne, har alltid uppfattat Guds storhet i naturen, har alltid på mitt sätt älskat Honom, orduaren af tingen, men på samma gång jag älskade Gud älskade jag också verlden. Jag älskade Honom med verlden, ej ötver verlden. ej högre än mitt eget jag. Hade jag motgångar i umgänget med menniskorna flydde jag till Honom, egande en dunkel aning om att jag der skulle få tröst, hvilket jag dock aldrig rätt fann. ty jag gick till honom med bitterhet i bjertat mot de som förolämpat mig, ej försonlig, ej ödmjukt erkännande att äfven jag var en stor syndare. — Jag ätervände till verlden, jag lefde med glädje uti den — jag förvärfvade mig der skatter, som voro outsägligt dyrbara för mitt hjerta — men verlden. jorden var ej nog, jag ville också ega af det himmelska, jag ville tillhöra Honom som blef menniska för vår skuld, Ende Sonen, Gud, Hjelparen, jag ville gifva Honom mitt hjerta, men ej helt, jag ville äfven älska mina jordiska skatter, och likväl trodde jag dåraktiga i min blindhet att jag var mer tillgifven min himmelska skatt än min jordiska. — Mörka, dystra stunder komma. — Herran ville pröfva mitt hjerta. Herran sände motgångar och sjukdom, jag knotade och klagade öfver att jag beherskades af ett olyckligt öde, bar olyckan någorlunda, men ej med ödmjukhet, såsom förtjent utan derför att den ej kunde undvikas. Jag måste krossas. Herran tog mitt mest älskade barn. 0. det var förfärligt! Jag kunde ej tänka att Herran tog det till Sig, jag kände endast att det var taget från mig, från mig arma modert. Jag kunde ej glädja mig åt barnets lycka, jag tänkte blott på min egen förlust, och tyckte att Gud hade pröfvat mig öfver mina krafter. Jag hade förlorat min jordiska skatt, allt var mig nu likgiltigt, min enda njutning var smärtan. — En tanke lifvade min själ. — Mitt älskade barn, min herrliga skatt var borta och omflyttad till salighetens land, till landet hvarest alla smärtor och lidanden voro okända. Jag ville också dit, men — för att komma dit måste jag dö. O. hvilka varma böner sände jag ej till Gud att taga mig från denna jemmerdalen der intet qvarhöll mig, för att förenas med den min själ älskade. — Anden betogs nu af en trånadsfull längtan, af ett saligt hopp att få återse mitt hjertas afgud, att i himlen få slippa allt lidande; det blef ju i det hela en vinst att få möta honom der hos min himmelske Fader, hos min Frälsare. — — Täta voro besöken vid bans graf, der var så stilla, der kunde jag ostörd få bedja brinnande och varmt om förlossning — om befrielse från bojan, som qvarhöll anden vid jorden. — Lifvet blef mig allt mer odrägligt, och döden dröjde så långe med att komma, och. jag trodde mig så säkert vara mogen för skördemannens lia. Det var en afton, stilla susade vinden i trädens kronor, foglarne sjöngo sorglösa sina hymner, ide kunde jubla äfven här på dodens. saknadens och sorgens rum, solen hade redan sjunkit ner. aftonen började breda sina skuggor öfver naturen. Åter satt jag vid grafven, åter anropade jag döden, såsom den enda föreningslänk mellan den käre och mig. Jag lutade mig nästan medvetslöst mot det lilla korset, då jag tyckte mig höra en sakta hviskning: amoder gråt icke sån. 0. det var mitt barns röst, och jag såg honom stå bredvid mig ljus och förklarad. men en skugga af sorg hvilade öfver hans drag. Glad hviskade jag dock: adu kommer nu för att föra mig med dig, är det ej så — Ack, jag är färdig att följa dig. Mörkare blef skuggan, som hvilade på hans ansigte och ban sade sorgsen, under det han smekande vidrörde mig: amoder?, moder, är du säker om att du är särdig!27 aJa. ja, jag har väntat denna stunden så länge, den är ljuf ty den återförenar mig med dig, som min själ äskaro. aMen moder, denna kärlek är det just som skiljer oss åto. atluru mitt barn, kan kärlek åstadkomma skiljsmessa, denna gudakänsla i miti bröst måste förena osso. åO! hur smärtsamt, moder, att nödgas säga det, men du älskar ej så som du bör. Du älskar blott mig, och för min skull har du gjort dig förtrolig med döden, och längtat derefter. Det är ju ej mig du bör älska högst, det är ju Honom, som gaf oss sin hela kärlek. Fly till Honom moder och bed att Han måtte rena din själ, att ban lär dig att ödmjukt säga: aFader icke som jag vill, utan som Du villa! Då moder, när din vilja har underkastat sig Hans, då du får Jesus, Hans ende Son, som leder dig fram till nådastolen, då skola vi förenade råkasv-. Det var mitt barn som talade till mig, det var ban, som aflyftade täckelset från mitt förmörkade sinne, jag hörde hans röst och jag kände, att huru hårda orden voro, cade de mig dock sanning — att de vore ett budskap från ud. Jag sade intet, men mitt barn var vandt att läsa i min själ, och han såg att jag var träffad af hans ord nog starkt för att de skulle bära frukt, och jag såg honom bestrålas af ett himmelskt leende, och hörde honom stilla hviska: farväl, o, moder! en gång skola vi i salighet mötas. Var det en dröm, var det en uppenbarelse för min andliga eller lekamliga syn, jag vet det ej, det var dock ett budskap från höjden, och jag anammade det såsom sådant. — Hård blef striden, lång blef kampen — det var under långa år jag omhvärft min själ i förvillelse — det blef dock ljust, min lefnadsstig låg klarare för min blick, jag plockade mången blomma under den törniga vandringen, jag har lärt mig att i ödmjukhet tro — att boppfullt förbida. Jag förlorade min jordiska skatt, jag vann en himmelsk, och jag hoppas att få i himmelen återfinna dem båda. Anima.