Småplock. — Pruta. Att pruta mid för, är egentligen en oböstiabet mot säljaren. Det wisar ett misstroende mot hans reddarbet och innebär en tost anklagelse för oloflig winningslostnad och att Han, begagnande sig af köparens enfald, ofunnighet och oertarenbet, begär mera för fin wara än det pite, sör hwilket han ton sälja den med onstäntig winst, twuten ingen tättjinnig missunaar honom. Men prutandet kan och röja em snålhet och egennytta hos föraren, fom wille han, att säljjaren skall aflåta fin wara för ingen eller en ringa od otilltäcklig winst. Det bänder dersöre osta, att säljaren, om ban fänner föraren, safom en brutare, begär af honom långt mera för fin wara, än af andra; emedan han wet förut, att om han och begärde det allra billigare eller till och med ett underpris, skulle det ändeck prutas. Dermenom åter händer det mången gång, att prutaten sjelf förlorar. Så inträffade fort för Jul, att en bondhustru föpt en schwa! och på tillfrågan af en fin bekanto, hwad töpmannen tagit för den, med mocken sjelvelätenhet swarade: Je! ban begärde jötjt 16 Mor, men jag war enws ech rrutade, få att jag fic honom för 12. Nå jag bar eck min handel där och han fånner ill mig. Jo jo, fade den andra, — fan nog tro det. Men just vå samma ssälle töpte jag för några dagar sedan, precis en dylik schwal. Af mig begärde ban ej mer än 10 Ror och det, tockie jag, att den tunde wara wärd. Då bar du betalt 2 för meet. Att den sluge pruterskan blef flat och arg, fan man lätt tänka. — Eifliga drömmar. En bemmonsegare hade söreskrifwit fin dräng, att allrosist EL. 5 hworje morgon, fordra och rockta härtarna. Men ban märkte snart, att sådant alldrig skedde förrän flera timmar senare. Då han sötedrädde drängen denna olydnad och sörsumliabet. örsäkrade denne att han alltid mellan fl. 2 och 3 gaj dem få fallad nattäta, twilket ban allud mwarit man, tär han förut tjenat och hwuket han ansåa wara bättre, Husbonden urpiäckte dot snart, att åwen detta Ivar osanning. Mua förebråeller men oc nva försärringar af drängen, att han alldrig försummade fig härutrt. Men, fade Husbonden, hur skall jag då törflara, att det snöre, hwarmed jag nu bela 8 afinac, sedan du ligger to dur föra somn, tillbundit grinden, hwarigenom du nödwändigt måste gå för att komma i stallet, alltid om morgnarna El. 6 setat oruobadt qwar? Ja det wet jag ej, hur det fan lomma fig, men ute bar jag wartt. — Jo nu bar jag det, fade budbonden — ty jaa will ej tro, att du ljuger för mig. Du är en få stor häjtwän och tänfer få mocket på hästarnes skötsel, att du drömmer, det du är ute hos dem om natten och ansar om dem och denna