ringar. Ått man dermed skulle likjom wilja förswara tilltaget, att icke förflytta en husbonde, arrendator eller hufwudman för rörelse (borgare), förrän wid fylda 30 är, till den sårskilta corps (infanteriet), hwartill sådane personer uttryckligen höra, det wilja wi ide gerna tro wara meningen, då dessa nästan alltid redan öfwat fig i erercis under minst 3, men oftast til 8 a 10 år och deröfwer. Wi äro deremot böjde för att antaga, det mes ningen möjligtwis kunde wara, att få någon kännedom om, huruwida infanteri-fompaniet friwilligt skulle wilja begära några dagars wapenöfning årligen, som onekligen borde medföra mycket gagn. Skulle nu få wara häns delsen, få tro wi of funna intyga, att största delen af kompaniet med särdeles ifwer skall komma att omfatta en dylik öfning, såwida det lemnas åt infanteristerne sjelfwe att derom och i afseende på tiden öfwerenskomma med fina instruktörer; och hoppas mi att wederbörande skola i få fall blifwa öfwertygade, att ingen motwilja för militäre wäsendet existerar härstädes, utan att Gotlands befolkning, i afseende på wapenföring och öfriga militära öfningar, fan påräknas såsom synnerligen mältänfande för landets förswar samt att den fan täfla med hwarje annan redlig siensk man Luti undersåtlig trohet och tills gifwenhet för Konungen och en ren kärlek för Fofterlans det. Men wid sädant förbållande fordrar man också, att de, fom makten innehafwa, utöfwa den med rättwisa och respektera folkets fris och rättigheter, såsom desssa en gång blifwit öfwerenskomna och stadfästade.