Försök till Militär-despotism. Bland alla affecter på jorden är ingen mera allmän än räddhågan. Den regerar både öfwer höga och låga, unga och gamla, fattiga och rika, menniskor och boskap, joglar och nästan alla djur på marfen. Att hönan, gås fen, haren och räfwen äro rädda, det har fina randiga skäl; att barnet rädes ide blott för riset, utan ock för sotarn och trollet, är ej heller att undra öfver, så länge sådane skräckbilder ännu begagnas såsom uppfoltringas medel; att slafwen fruktar fin herre och trälinnan sin fru är och ganska begripligt, eller att en jwag man år eftergirs wen för en berfflyften och convulsivisk hustru — allt detta kan man godt förftå. Men hwarjör t. er. en ärlig bon: de skall wara rädd för en fogde, länsman eller corporal, hwarföre en borgare, fom drifwer fin rörelfe utan swef, skall hysa fruktan för borgmästare och råd eller fiskal, en prestman fom förstår sitt embete och tager wara detpå, rädas för biskop och konsistorium, eller en löjtnant för sin kapten, kaptenen för majoren o. s. w. — allt detta är fast obegripligt. Så borde det ej wara ibland of och få är det ide beller der menniskor weta hwad sanning ech rätt är. Menniskorna skona merändels hwarandra, smeka och falla undan för hwarandra, men med detsamma faller hela lifwet ned i det platta, låga och trviala. Folket bluns dar för embetsmännens både oduglighet och oärlighet och embetsmännen krusa för hwarandra. Framträder då nås gon för att säga sanningen, söker någon upplysa folket om dess rätt och embetsmännen om deras pligt, genast pekar man på honom och säger: hwilken jolkuppwiglare, hwilken orostiftare! Ofta blir detta hang enda lön af omgifning och samtid. — Dot kunde och skulle allting i samhället bli bättre, bli nytt, blott menniskorna en gang wille tro på möjligheten att reformera fig sjelfmwa ooch refotmera samhället. Beklagligtwis wilja De tot heldre framsläpa sitt lif i bojor, ga i öfwerhetens ledband, låta sig af denna werldens herrar pressas, prejas och på allt sätt trakasseras, än wakna dill medvwetande om fin oförs