Windhnamska processen. Engelska allmänhetens uppmärksamhet har på sednaste tiden varit ytterst spänd med afseende på en högst egen process, som anhängiggjorts inför en af Londons domstolar. En 24-års ung officer, mr Windham. som fått i arf en betydlig förmögenhet, förde ett utsväfvande lefnadssätt, begick en mangd agalenskapere, slösade penningar på en mängd föremål, till den grad, att generalen Windham, bekant sedan Krimkriget och hans narmaste slägting. ansåg sig böra anmäla saken för domstol, i akt och mening att få den unge mannen förklarad ej vara mäktig sina sinnens bruk, och ej i stånd att förvalta sin förmögenhet. Två af hans förnäma slägtingar yrkade att han skulle intagas på dårhus. Kanske hade aldrig någonsin förr, säger en Londonstidning, inför engelsk domstol en process utagerats. som så tilldragit sig allmän uppmärksamhet. Härtill har också bidragit att denna rättegång varat ovanligt länge, enligt Englands rättegångsformer. I början af November börjades den inför aLord Justiced. då en kommission nedsattes för att närmare undersöka mr Windhams agalenskapere. En så stor mängd vittnen åberopades å ömse sidor, att domarne ej kunde undvika att hänskjuta saken till afgörande af en jury. — De båda parterna uppträdde således inför juryn: detta blef mycket påkostande för jury-medlemmarne, som måste hålla undersökning i trettiofyra dagar, och under hela rättegången måste de, enligt engelsk lag, hålla sig instängda, så att till och med en och annan af dem insjuknade. Atta advokater användes af parterna och dessa herrars försvarstal för sina klienter räckte i tre dagar. De åberopade och afhörda vittnena voro 140; 90 för Windham, 50 emot honom. Slutligen uttröttad ja förblindad nästan, af cn sådan mängd olika ansigten, sådana massor af valtaligbet. så många motsägelser af vittnen och af Herran vete huru många läkare, beslöt juryn att anställa ett enskildt förhör med den unge mannen, ett förhör som dock blott blef en konversation. hvarunder jurymannen i fyra timmars tid oupphörligt framställde frågor till honom, rörande hela hans lif från hans första ungdom intill den olyckliga dog, då han gifte sig med en vanryktad qvinna, denna dag. då hans slägtingar först kommo på den förfärliga tanken att få bonom förklarad för vansinnig Efter denna långvariga ezamen och efter en half timmas öfverläggaing förklarade Juryn mr Windham vara fullt mäktig sina sinnens bruk och i stånd alt sjelf sköta sina angelägenheter. Resultatet blef visserligen lyckligt för unge Windham, men dyrt med besked, ty sedan vittne efter vittne blifvit afhördt, vittnen från Frankrike, Tyskland, Österrike, Ryssland samt olika delar af England och Skottland, sedan läkare efter läkare afgifvit sina utlåtanden, advokat uppträdt mot advokat, omkostnaderna för resor, stämpladt papper och vältalighet af derahanda slag blifvit betalda, finner man att mr Windhams kostnad uppgår till den vackra summan af 900.000 Rdr imt! Mr Windham är således iche galen, säger den engelska tidningen, godt! — men värre är att han nära nog år — ruinesad! Han har måst sätta till nästan bela sin förmögenhet för att vinna sin sak. Om juryn under de första förhören låtit förekalla mr Windham i stället att göra det efter tre månaders förlopp, så hade alla dessa kostnader undvikits, ty juryn bade väl kommit till samma resultat då som nu — blott fyra timmars frågor, en half timmes osverlaggning. och mr Windham hade ernått samma resultat, utan den dyrbara prologen! Men hvarför då ej börja med slutet? frågar man. Det hade varit emot regeln. Der ser man hvart ett öfverdrifvet fasthållande vid formerna kan leda! Vittnenas utsago har i högsta grad varit stridande mot hvarandra och all sannolikhet är förhanden, att mr Windhams motståndares vittnen varit köpta. Ahorarebankarne voro vid hvarje förhör proppfulla och skandalen hade ett utomordentligt rikt fält för sig. Mr Windham giste sig för ett