Hwarjehanda. — En originel böneskrift. År 1808 blefwo wid konungen af Preussen Fredrik ÅÅithelm II:s återkomsst från Königsberg flera personer, fom sutit häktade för mindre sörbrotelser, frigifna. Denna nådebewisning gaf anledning till följande kostliga vöneskrift från en af fångarna; ansörningen förwaras ännu i Berlin bland handlingarna i målet. Adlerundecdånigajte bäfte hr konung och stadsrättsdirettör, nådtgaste hrakriminal! Cd. excellenser skola säkertigen ha swått att afslå min allernådigsta bön med afslag, bwiltet ni ej fan afflå mig, emedan jag är toffelmakaregesällen Lietenau. För ingenting i werlden bar jag blifwit initeppad här nere i bålet, för det jag ssulit, men det är ide sannt, för det jag är oskyldig och aldrig har stultt förr, hwilket ju är omöjligt, om E. hr majestät länter fig för. Jag har afhändt snörmakaremästaren Sosse nere på gatan fer alnar af de band, fom äro swarta sörmedelst dryckenskap en Mickelsmessafton, då jag wid det tillfället oc) många gånger förut war full, hwultet grämer min mor i fin graf, fom i min barndom skulle gifwit mig aga och ris till herrans förmaning. Denna slöld har jag begått fom ärlig kart, derföre art jag icke war mid mina sinnens brut, fom öfwergåfwo mig, och ollså ike fan tiga mid en sådan behandling, ty E. M., högärewördige hr regertngsrådet och alla små barn, i hwilkas hjerta oskuld bor till fördel för en fattig toffelmakaregesäll, skall ide låta någon bra borgare lida ett få oskoldigt och grvmt straff, fom bara har stulit alitet af fin förseelse och fin okunnighet. Sjutton dagar har jag försmäktat i denna otåcka turcagömma, få att köttet fallit från refbenen vå mig och ligger för mina fötter. Här sitter jag fom en toffelmafare och spatserar fram och tillbafa och korsar mig öfwer den fon, fom måste röra hwarje slagtarhund, för att icke tala om E. M. Jag äc alldetes särer på, hwilket jag fan taga på min ed, att E. allerunderdånigaste majeståt inte skulle funna flå ut här i fem små minuter, och det bör derföre billigtwis detänkas, att jag hållit ut i fjutton dagar, för att ide tala om nätterna. Men ändå är domstolen icke nöjd, det jag fan märka — ånef, den beftår mig till på köpet på de stulna bandens wägnar 30 pevgel, 5 pr aln, som är mocket för mocket, hwilket jag och hwarje kryddbodbetjent, E. M. och hela det kungliga huset inberäknadt, kan sielf wärdera utan stor uträkning. Hellre will jag alls ingenting ha än lida orått, hwilket min oskuld kan göra anspråt på. Afferendaren påstår til på köpet, att jag får mina käppslängar på bara ryoggen, skam att tala om i prinfessornas närvaro, hwarföre jag allerunderdånigst ber, i kraft af E. M:ts allerundeidånigsta inlaga den 23 dennes, om befrielse från fritännelse för all sådan lumpen slöld, hwilket E. kungliga ercellens ockfå har gjort mot andra små gattjujwat. Hr majestät — men tro mig på er ära, att inte mill jag skaffa rätten någon förtret, få den skall ni inte ta i kalufsen tör min skull; det fan wara mocket bra för bonett folk, men för hederliga toffelmafare och tjufstrytar är det bara sltrunt, fom wi äro ense om, hwarmed ma jestät icke fan wara betjent, få länge den lilla Liebenau suter bär och sörargar fig grön fom en kålmask eller jagtjuntare i Postdams trädgård. Ers nåds djupaste och allernådinaste tjenare och toffelmokaregesäll, fom ber det kongt. regeringsrådet önffa er och of alla här och der en gladelig jul, så sorglig den också är. Gud beware oss allesammans! Berlin den 26 December 1808. Tillgifnast Liebenau. ———