igen! Besinna dessutom Boströmian wärre ån Boström sjelf. Han uppkallades af sina lärda kamrater efter den stora chinesen med namnet (Confusins, och under den flaggen seglade han sedan hela sitt lij. Som sagdt, min wän Lundqwist förer i werken ett werksamt lif, och det wore ett underwerk, om han icke skulle gå långt. Men otur Har han, en gemen otur. T. er.: i år, d. w. s. fjor på höften skulle han bewista en begrafning (den hygglige notarien är en stående rätt wid barndop, giftermål och begrafningar) efter en ung flicka, bortryckt i fin wår strart före smekmånaden, ty hon skulle gifta sig weckan derpå. Han hade slutat sista stansen af ett sorgeqwäde till modern, en semtioårig enka med 7 ogifta döttrar, under rubrik: tanbor till en ro: senbuske när första rosen föll, då han kom att fe på klockan. — Kors för fen — brast han ut och afbröt sitt arbete att med konsterfaren hand rita ett kors frams för en rosa ofwanom fin sorgliga poesi — klockan är nära 2 och kl. 1 skulle jag wara der. — Hatten i hand och handskarna på hufwudet, nej twertom ... få fram med fracken och ned med rofenbujften7 i fickan, pantas longerna på och fift stöflarna, derefter i full carriere allt hwad tygena hålla framåt Drottninggatan och raskt förs bi hörnet af —gatan. Men, o we! han störtar i fame nen på klockaren i spetsen för procesfionen, Stor uppe ståndelse. Klockaren tappade hatten, presten mumlade en biblisk sentens, första ledet antog en ännu hemskare upp: fon än förut, och de efterkommande drogo på mun icres scendo ju längre det led emot ändan. Wår män, litet förbluffad i början, tog upp hatten åt klockarn och tog af fin egen för processionen och smög fig in i ett defekt led bredwid en herre, fom syntes wara jorgen sjelf pers sonifierad. — En högst beklaglig händelse — ywiskade han inställsamt till fin granne. — Gjorde herrn fig illa? — brummade denne. — Åh nej, jag menade den aflidz nad hårda öde ... att Dö så ung, midt under ljufwa drömmar om kärlekens olomstergårdar ... — Hwad pratar herrn för persilja, karlen war ju hökare och dog af slag i sitt fläskapothek; jag går här och förargar mig öfwer att jag kunde wara en sadan åsna att låna hos nom 50 vdr dagen innan han dog. Det fians inte ett öre qwar efter honom, och allt hwad jag får är ett ffåls pund konfekt, ty det har jag redan i frackfickan. — Min wån ftod fom slagen af åskan, det war tydligt, han hade reparerat en dumhet med en ny, han hade ras fat på orätt procesfion. Men nu war det för sent att söka upphinna den rätta, han gick fåledes med fin rofen buffe i framfickan och tårar i ögonen att bewisa hökarn ben sista tjensten. (Kapt. Puff.)