Owinnans Emancipation. Hwarthån man wänder sig — heter det i ett danskt blad — hörer man klagan öfwer, att de ogifta fruntimmer: nas antal tilltaga år från år. Man behöfwer också blott fe fig omkring iwåra fälls skaper, för att öfwertyga fia om, huru mycken Hhjelplöss Het och hopplöshet, fom gömmer fig bakom dessa åldrade qwinnors bleka anfigten, hwilka, trots deras goda wilja och trots det twungna smålcendet, icke äro i stånd att dölja fin bekymmersamma ställning eller åstadkomma nås gon förändring deri. Det gifwes knappast någon familj, hwari det icke finnes någon mer eller mindre till åren kommen syster eller dotter, som, trött wid lifwet, förer en tom och onyttig tillwaro, sig sjelf och icke så sällan äfwen andra till börda. Hwad skall det leda till? Då man på grund af erfarenhet och gamla fördomar icke förmår att derpå gifwa något swar, beqwämar man sig temligen allmänt att betrakta gamla fröknar och mams seller, — må det förlåtas oss att wi så här öppet uttala ordet, — att betrakta dem snarare såsom ett oundwikligt ondt, än såsom något annat. Och denna framtid, denna sorgliga lott hotar flertalet af det uppwäxaade täcka för net, hotar dem utan all pardon, emedan endast fåtalet blifwa gifta. Huru skola dot äktenskapen blifwa, då qwinnan, för att undgå en sådan framtid, oftast nog måste, utan att rådfråga hjertat, taga, hwem fom erbju: der fig? De missförhållanden, hwartill äldre tider fört oss, måste wåra tider söka att på ett menskligt sätt utreda. På spörjsmålet om qwinnans ställning torde också numera blott ett enda swar gifvas. Qwinnan måste frigöras i arbete och förwärf, hon måste berättigas att anwända alla sina krafter i allt, hwarigenom hon ärligt och redligt, samt i öfwerensstämmelse med sin natur, kan förtjena sitt ekonomiska oberoende, hon måste emanciperas ut den tvångås tröja, hwari trångbröstade lagar och lika trångbröstade fördomar nu hålla henne bunden. Låtom oss kasta en blick omkring oss. Medan man anser det såsom en heder för en ung man, att sjelf förtjena sitt bröd, betraktar man det nära nog såsom en skam för qwinnan att göra det. Förans leder den bjudande nödvändigheten, att ett yngre friums timmer, en fröken eller en mamfell, antager anställning såsom lärarinna, sällskapsdam eller hushållerska o. s. w., utsmyckar man det på aldra bästa sätt. Så heter det: Min dotter har haft en outsäglig böjelse att fe fig om i werlden; hon älskar få mycket små barn; hon må ju eckså en gång få lära fig att röra fig bland fremmande menniskore. Man talar om ett eller annat flägtföapås förhållande med den familj hwari hon inträdt, för att gifwa förhållandet ett wisst wärdigt, ett slags naturligt och ändå förnämt utseende; men fällan, om någonsin, erkänner man öppet och ärligt, att — qwinnan lemnat föräldrahemmet — för att förtjena sitt bråd. Det är en skam, fom ingen will erkånna. Men hwad åstadkommer man till en början härmed? Man betager henne den glädje, hwarmed hon mås hända just börjat sitt inträde i sitt nya rlif, betager henne andras erkännande af det rigtiga och naturliga deri, och på samma gång hennes egen tillit till fig sjels; följaktlis gen tillintetgör man det friska, det tillfredeställande sinnet hos henne, hwarmed man alltid måste träda hwarje nytt lefnadssörhållande till mötes, för att sinna fig både rätt tilljredsställd dermed, och kraftig nog att gå fin egen framtida sjeljständighet till mötes. Jag har känt en generalo efterlefwande enka, fom hade tre döttrar, och hwilka icke kunde lefwa på den pangs sion, som staten tilldelade henne. För att fylla behofwen, arbetade fliforna natt och dag med stramaljarbeten, med spetssömnader, med broderingar o. s. w. Men frågade man dem, hwarför de arbetade, swarade de, att det war för deras nöje, att de hade en få oemotståndlig passion för slika göromål, att det war deras nöjfammafte Disfipation. Modren förklarade, att det war en liten därs skap, en fir ite, fom fallit flickorna in, och fom den war ganska oskyldig, wille hon ej sätta fig deremot, ehuruwäl bon hade sagt dem, att de skadade fina ögon genom natts