wånner — ni har ju många sådana? — Jngen will hjelpa den olycklige. — Ah jo, det finnes nog godt folk, blott man träfs far på dem. — Jag wet ingen. — Inte jag heller; men hör på: N. N. fer mig ut wara en hederlig karl — har ni frågat honom? — N.N. är ide rik — han har icke råd att — — Men kanske han wet någon utwäg — det wore ju möjligt — ban är ju ide fattig och har dessutom nyss sålt fin gård — jag kommer just nu ihåg det. — Ja, jag skall försöka — fade mannen och föyns dade bort. Hos den anwisade personen gajs ide mycket hopp; men då mannen fade, att det war hand sista hopp, bes wektes den hederliga karlen, fom sjelj ej war förmögen. — ÖHändelsen gör, att jag har inne litet penningar; men har swårt att lemna dem — dock — jag will er wäl, ni är en hederlig menniska, faftän ni warit högst oförsigtig — huru mycket är det 2 — Sextusen riksdaler. Det war farfe — men han räknade upp pennins garne och tog skuldsedel på beloppet — wisst ej en mycket säker fordran. Och när klockan slog elfwa begvnte redowisningen, allt war i ordning, — allt bra. Med en förnäm nick skiljde sig landshöfdingen från den stackars embetsmannen, som ännu darrade af fasa. Men efteråt, wid lugnare besinning, kom han att tänka på det besynnerliga lånet. Han git till långifs waren, och slutet af undersökningen blef, — hwilket uns der det strängaste tysthetolöfte slutligen fom fram — att landshöfdingen, fom sjelf ej är vik, genom långinvas ven i sitt namn upplånat den summa, fom war nödig för att rädda en ojörsigtig, kanske för godhjertad, men i allt öfrigt aktningswärd embetoman åt maka och barn, samhälle och wänner. Och han är nu, warnad af fit nåra fall och upplyft om, att ett godt hjerta fan förenas med kraft, sjelfj en helt annan, än han war förut. Och när man talar om den stränge landohöfdingen, få är der en och många, fom weta, att ett warmt bhjers ta klappar i det stolta bröstet; men han wet intet, alls intet. — Zandshåfdingen skulle taga illa, om han fann fig röjd. Detta oaktadt har händelsen blifwit spridd, oh nu wet man i det länet, hwarför landohöfdingen år få sträng. Annu ett dylikt drag: Det war wid ett regemente långt från denna ort en gammal fattig kapten, fom många är wäl det. Han låg sjuk hemma under ett möte, och detta gjorde, att man fick weta, att han ide ännu, efter en lång tids förlopp, till manskapet utbetalt någon deras innestående aflöning. Det war långsamt avancemang och således en vakans gans ska efterlängtad, och detta gjorde, att man lade fynners lig wigt på saken. Han måste taga afsked, om det blef sak af — oc såledeo skulle det bli sak af. Andra kaptenen wid kompaniet, just han som stod i tur att få kompani, om den andre gick undan, marfjes rade under exercisen owanligt långt bort på slätten från alla de andra. Händelsen fogade få naturligtvis. Men der gjorde han halt och på stället hwila! — Jag har, mina gossar! fått bref från kapten — sade han. — Han lär wara skyldig er penningar; jag har hans befallning att betala alt. Uppgif edra fordrins gar. Uppgifterna gåfwos, och ofåcern betalade. — Nu är ju kapten qwitt — allt är rigtigt? — ZJa, ja, — swarades det igenom lederna. — Det är bra — hurra för wår gamle kapten, han will nog göra rätt och gör det också, det weta wi alla. Hurra! hurra! På eftermiddagen gjordes den preliminära underfökningen — men ingen enda man hade att fordra något — kapten hade betalat, hette det. Men det war den, som skulle mest hafwa wunnit på hano aflägsnande, som länsat sin egen, ej rika kassa, för att rädda en gammal kamrat, som, förföljd af olycka och sjukdomar, egde intet förswar, ingen hjelp att wänta. Swårligen fick han igen penningarne; men wi weta ju, att det ändå finns en, fom gifwer lönen. Då wi beständigt höra omtalas brist på hjerta, är det en glädje att ut det inre af dagend hiftoria funna omtala drag, sädana fom dessa. B.d:g. —-——i —— — — at Miunneslista för Jordbrukare, Ef 928 AUG v;KN