Ur det inre af dagens historia. (Swenska Arbetaren.) Man har en allmän wederwilja mot att komma i tidningarne, och deri kan man ha rätt; men då dessa så ofta och nästan endast omtala dåliga handlingar, anser fig Arbetaren, då den fan det, böra omtala ett par äds la drag — utan att utsätta något namn eller hänwisa till någon ort, emedan de, fom dessa ord åtjyfta, handlat få, ide för att lysa, utan för att fänna den inre tillfredås ställelse, fom alltid åtföljer en god handling; men en dys Lif tidhör dock offentligheten — folket må ändå weta att, okända bland massan, finnas män, fom utan prål göra det goda och förglömmasd. Det är, besynnerligt nog, twå balanshistorier, wi hafs wa att komma med. En insändare skrifwer fålunda: Som mi weta, har såwäl kung Oecar fom Karl den 15:de wisat samwetsgrann urskiljning wid tillsättandet ar landshöfdingeposter, som förut, Gudnås! ansågos endast fom sinekurer eller en sorts förwieningsorter för rang: personer, fom ej dugde till något bättre. Följden af dets ta olyckliga system blef naturligtwis, att folfet nära nog förlorade traditionen om landshöfrdingar, fom gjort mera än reprejenterat, och slutligen ide wisste, om dylika plats fer ens woro behöfliga, då embetet ändå skötte allt och anfwarade för allt. Sedan andra skäl till dylika utnämningar gjort fig gällande, har man funnit, att en fraftfud och duglig landös höjding är en lyda för det län, han i kungens stad och slälle flyr. Sålunda fom en kraftjull landshöfding efter en, fom war allt annat än detta. Länet war i oreda; Litet ywar gjorde ungefär, hwad han mile, och högst rå brydde fig om att göra fin tjenst. Den nye landöhöfdins gens uppträdande blef således signalen till en allmän we klagan. Han war en tyrann, en oborstad person, fom wågade tillrättawisa folk, fom flera gånger om året gjor de splendida middagar. Han gjorde ej skilnad på bättre och sämre folk, utan lät daglönaren winna på patron och torparen på godsherrn. Att få börja, war att bryta med en del ar intellis gensen i länet och gjorde ond blod, ända till def man började wänja fig wid ordning och fann detta på det hes la, ganska godt, jastän början war något swår. Den slapphet, fom förut rådt, hade äfwen haft till följd, att redowisningarne blijwit slarfwiga och en liten balans lätt att dölja undan. Den nye landshördingen behandlade dock saken få bröstgänges, att man alldeles fom ur fpåret. Och det skulle ske en redowisning. Embetsmannen, en af landehöfdingens många underlydande, war olytligts wis på flera tusen rifödalers balans, och uxptäckte detta för landehöfdingen, samt bad om miskund; men den hårde mannen sade ett twärt nej. — Ar ej redowisningen i ordning i morgon förs middag klockan elfwa, få är det min pligt att låta arres flera och lagföra er. — Jag har då ingen annan utväg än att fjeli Mu ta mina dagar — fade mannen; — jag wet ingen rädd: ning. — Jag will då råda er — fade landshördingen torrt — att ni skjuter er i eftermiddag, om ni ide tycker det wara bättre att försöka låna upp penningarne. Försök! fom igen i morgon klockan åtta och säg, Hur negociatio: nen gått. Farwäl! jag will er intet ondt; men jag kan ej annorlunda. Påföljande morgon stod den arme mannen åter i landshöfdingens förmak och kallades in, — Nåh? — Jag har ej warit i stånd att få penningar. — Rätt ledsamt! men Har ni hört er för hos edra