Scen på engelska ångfartyget Trent den 8 Novenber. Slafstaternas kommissarier brr Slidell och Mason stiga i Havanna ombord på Trent, fördt af kapten Moir och med kommendör Williams ombord, för att under skodd ar engelska flaggan uppnå England och Frankrike. De åtföljas af fitt tansli och br Slidell dessutom af fin fru med dotter och fon, hwilta bespetsat fig på mocket nöje i London och Paris. Trent ankommer lyckligen till den trånga passagen i gamla Bahamakanalen, då det helsas med några bomber (ide bombertar) af amerikanska korvetten San Jacinto, förd af kapten Wilkes, som der legat på lur. Trent stoppar, och snart wisa sig på dess däck några dussin amerikanare, wåpnade till tänderna och anförda af förste löjtnanten å San Jacinto, hr Fairfax (Lurifax borde han heta). Here Fairfax will Helt enkelt föra med sig hrr kommissarier. Hrr Moir och Willtams protestera å sitt lands wägnar och den sednare i de skarpaste ordalag mot br Fairfax. Men inga protester, inga ordalag hjelpa. Hr Fairfax griver hr Slidell om armen och öfwerlemnar honom till sina gastar, hwilka draga honom och hand kamrat, hr Mason, jemte deras sekreterare, ner i San Jacintos slup. Fru Slidell fäller tårar, men med den rådighet som städse utmätker qwinnan, och amerikanskan isonnerhet, ilar hon ner i fin mans hvtt, för att rädda hans depeschert. Miss Slidell, hand dotter, fom, ehuru med roggen wänd åt hufwudgrupven, likwäl redan lyft den lilla hand fom snart blef få fatal för hr Faltjax, ilar efter fin mor och fattar posto utanför dörren til hotten. Hr Fairfar följer hack i häl. Jag måfte in och vifitera! ropar han; det finns depescher derinne. Ingen slipper in! förklarar mig Slidell; min mor gör toilett. Sör ingenting, menar hr Fairfax; på sjön är man aldrig få noga. NU wäntar åtminstone tills min mor fått vå fia krinolinen. 7SBå sjön beböf8 ingen krinolin, försätrar hr Fairfar. Jag ffa lära er respektera krinolinen både till sjös och lands! ropar miss Slide och ger amerikanaren en örfil, och örsilstäck fer han onefligen ut. Efter ett enwist motstånd och några famntag, om ej just af det ömmaste slaget, tränger hr Fairfar in i i hytten, der fru Slidell, fom nyss slutat fin totlett, möter honom med lugnt anfigte. Hr Fatrfax letar öjwerallt efter depescherna, men finner ingo. Han kostar en misstänksam blick på fru Slidells ofantliga krinolin — denna krinolin som i denna stund kanske rymmer twå werldsdelars öden; men ban respektetar den, bugar fig och går. Der fer man hwad örfilen af en liten wacker hand fan werka. Jå nu fe om det stannar wid den. Att slafstaterna länge legat England fom bomull om hjertat, det är befant; men om England, tagande Trentaffären till förewändning, gör gemenfam sak med flafftaterna, ehuru det i mera än ett halft setel ifrat mot slafweriet, få bewisar det blott — hwad wi för mår del aldrig betwiflat — att Englands filantropi är lättare än Amerikas bomullsbalar. (HI. I.)