En snål mans äfwentyr. På såteriet Sjölösa i Skaraborgs län satt patron Spargren i matsalen och intog en bastant frukost, då, e medan han ännu tömde sitt andra glas mjölk, dörren öppnades och en piga stack in hufwudet i salen. — Qwad will du ? frågade patronen. — ZJaa skulle säga till att hästarne framförda. — Jaså det war bra. Några minuter senare stod wår patron resklädd ute i förstugan, omgiswen af fru och barn. — Låt mu fe fåra Charlotte, fade Han till den förfte nämnda, att du tar wäl wara på elden och fer efter att folket gör någonting. Torparne ffa fortsätta med flår hackningen nere i Rungsohagen till def jag kommer tills baka. Och glöm intet att förmana Jöns Anderoson i Pintorp, att han inte får säl ja sin ko, utan att säga mig till. Han är redan skydig mig femtiotre rikedaler och gör han inte upp det, ffa han snart få resa ifrån torpet. — Ah, det wore fynd, det är en få beskedlig karl! swarade frun medlidande. — Beskedlig — ja, det tror jag nog, når han flips per göra rätt för fig. Men det ska bli slut på det der sla rjwet en gång. Det går inte an för en fattig karl att skänka efter något. — Adjö med er barn! akta Dig, Olle, få du inte flår sönder några glad efter fönsterrutor, och du, Janne fan gerna gå barfotad medan jag är borz ta, för det kommer ändå ingen främmande. Efter dessa ömma förmaningar omfamnade Spargren fin fru, klappade barnen på hufwudet och feg upp i fin gamla gulmålade suflett. Drängen låt piskan smälla på de magra kamparnas rygg och få bar det af. Lid ettstiden stannade patronen, för att låta häftars ne pusta ett par timmar. Man höll då under ett par lummiga träd, på en plats långt ifrån någon bostad och der ett mustigt gräs frodades å dikeskanterna. — Du kan nu gerna spänna ifrån hästarne Per, och låta dem beta litet på dikesrenen, sade Spargren till drängen, i det han för egen del tog ett malsäckeknyte ur wagnelådan, — du har ju inte mycket hö med dig! — Nej, patron befallde ju, att jag inte skulle ta med mig fort. — Ia, fer du, att det är fynd om kamparna ska ha för mycet att dra, och för resten fara wi wäl upp på Grönhaga eller Uljås till qwällen och der ha wi godt om foder. Mot aftonen befallde patronen Per taga af wägen, just der en lummig afte förde upp till en ståtlig herres gård. Denna herregård war Grönhaga. Herrskapet war hemma och hade till och med twenne främmande herrar på besök.