mars färd, förbytt till nordens stränga temperatur, och i bergens hålor wisade fig ännu 7Kalle Winters emblemer. Hwilket nöje och hwilken känsla af beqwäm säkerhet man erfar att segla i en skärgård, förnimmes bäst af den, fom i många års tid seglat mid den öppna Gots landskusten. Berg och öar bryta hafwets wäldsamhet, och det fan blott wanmäktigt yra kring fina motftåndas re, då orkanen kastar sig öfwer och upprör detsamma. — Ciockholms skärgård är herrlig och kan icke nog bes prisas. Emellan granitklipporna slingrar man sig oms likt fram, hwarje stund troende sia se omöjligheten att på annat sätt komma fort, än att spränga sig wäg genom klippan. Snart wisar sig dock en smal öppning, — sedan widgade sjärdar, — ånvo tillbomningar på alla håll, och få fortfarande ända till färdens mål. — Som änn ide det wida närmare farwattnet förbi Södertelje war fars bart för is, git man yttre wägen. Helt nära Waxholm möttes poft-ångfartyget Franzön, och emellan ångbåtar ne wexlades — åtminstone till det yttre — wänffapås tecken medelst flaggning; huruwida denna känsla i sjeljwa werket war den förherskande, lemne wi derhän. Warholms fästning passerades nu. Den synes ganska respektabel, späckad fom den är med fina dödande eldgap. Nog synes den seglare, fom wågade forecra detta trånga pass, wara hemfallen åt förstörelsen. Sjeljwa BVarriori) skulle säkert få swåra påkänningar af det swenska jernet. — Warholms lilla stad synes föga inbjudande, med fina små trådhus, trånga oansenliga gator; — allt i detytt: re anger otrefnad och föga wälmåga. Der finnes dock otwifwelaktigt mången lycklig familj; förnöjsamhet och frid behöfwa icke palatser för att wara hemmastadda. — Sydost från Waxholm höjer Adolf Fredriko fästning sitt gråa torn, fom liknar ett spöke från ett hänswunnet års hundrade och anger, genom def förfall, att def dagar torde wara räknade. Skärgården emellan Waxholm och Stockholm är lik den öfriga och ytterst angenäm att färdas. Man pafer rar tätt förbi den ena kala klipppan efter den andra, hwars hårda granit bjuder respekt hos den seglare, fom skulle alltför oförsigtigt komma i beröring med dem; — derborta slingrar fig hafwet in mellan andra klippor bes wärta med den nordiska furan, fom här, i en föga wärts lig jordmån, likwäl höjer fin wackra krona; — tält mid stranden ligger oftaft ett litet rödmålat hus, hwars innes wånare kasta nyfikna blickar på ångbåten, som stolt ilar förbi öfwer 7böljan blå; — hän i fjärran tronar Åter en herregård, kringbäddad af kullar prydda ar löfträdens stöna rifedom; — slutligen warsnar man i sydwest Cathaz rina kyrkas kupol ståtligt höja sig öfwer berg och kullar. Snart passeras ett litet rödt hus med hwitmålade fens ster; man fade att det war Ropsten. Det war således här, som Skalden v. Brann bodde en liten tid; det war härifrån, fom han tillskref fin förläggare, bokhandlaren Brudin, att få låna en öökstock (flateska), begagnande dessa lakoniska ord såsom måtto sitt bref: Nu jag saknar min, Snart jag saknar kläder; Men jag har Brudin, Som står i alla wäder. Derefter har man om styrbord Blockhustullen, fwarz ifrån det K. TulLBerkets utposter med fina argus-ögon betrakta hwarje kommande, hwilket också är det enda de förmå emot ångfartygen. Småningom widgar fig utfig: ten och man får fe den sköna Djurgården med sina täcka Villor och lustställen — (Tivoli, Byströms Villa, Hafelbacen, BI porten? — och hwad de alla heta, dessa älsklingaställen för många, ehuru måhända icke lika nyttiga för alla. Det är i detta Eden, fom Stoctbhol: maren med fulla andedrag hämtar sommarluftens swalka, bland yrande nöjen, — under ekens krona, wid granit: klippans wägg. Det är här, fom Embetsmannen rekreerar fig efter statsbestyren, sida om sida med den ystre lärs gossen, som sluppit ur sitt fängsel; det är här som den wäna mön slår sig ned bredwid en nyss utsprucken ros, lika mild och skön fom hon sjelf. — Gentemot på an: dra sidan, d. w. s. om bagbord. fer man långa bhusras der; men man blir wid ett wisst missmod, då man får weta att alla dessa byggnader hafwa den gemensamma benämningen Danmwifen7. Härifrån blickar således dåren på de sköna ställen wi nyss beskrifwit. Kanske ser han det brokiga lif som rör sig midtöfwer. Måhända derföre sorgensaklo sänker fig djupare in i detta hjerta, fom förs ut nog hårdt pressats af qwalen, — efter måhända är han lycklig just derför att han ej mäktar fatta hela wid den af fin olycka! Den tiger, fom enfamffänner allt detta. Nu presenterar fig småningom jarlene stolta stad med sutt terasslika söder — sina torn — sitt Majestätiska slott — fin frog af master. — och fina palatolika freppebrobygg: nader. Denna anblick intager, berusar och flår owilkor: ligen med häpnad den landtjunkare, wan wid de ans fpråfslöja trädboningarne på landobyagden, fom första gången anländer till hufwudstaden. — Slutligen saktar Rouife fin fart, bon stannar och darrar under det hon andas ut. Ännu några ögonblick och FKronpriniefan Louife ligger wid bryggan, tätt under Konungaborgen, ash Na rota b.fnua sia i Stockholnin