— ) amu— — — —— Rese:skizer. En afton i slutet af April detta år låg ångfartoget fronprinfefan Lonife wid Wisby bryggt, och på den swarta rökhwirfweln fom strömmade ur dess skorsten såg man att hon snart war fårdig att afgå. Wänner och anhöriga till passagerarne jemte ett stort antal andra äskådare hwimlade dels ombord dels wid bryggan. Snart hördes de wanliga signalerna för ide-pafagerare att gå i land, och sedan befallningen fandgången in? blifwit werkställd, kommenderade Befälhafwaren i spräkröret till maskinrummet fätt i gång. Wädret war lugnt, Hhafss wågorna lågo döda litsom behöfde de hwila efter de ans strängande swallningarne under wintern, och Louife styndade framåt med 7 å 8 knops fart. Till trots af fina 10 år, är denna ångbåt, hwad angår skrofwet, i det bästa skick och i affeende på def censtruction en utmärkt sjobåt samt dertill byggd med en omsorg och foliditt, fom kanske få dylika fartyg funna utwisa; att sjeljwa maskinen efter nutidens fordringar hade behöfts 10 hårt: krafter större inses numera, men detta förringar ide i någon annan mohn fartygets goda egenskaper. K. BPoftz styrelsens åtgärd, att med förbigående af Qouife, antas ga ett annat ångfartyg för postföringen emellan fasta landet och Gotland, är en få enskilt stående handling af godtycklighet, att densamma på intet wis har kunnat nedsätta Louise anssende såsom god och såker pafages rarelägenhet, och def styrka Har blifwit alltför många gåns ger pröfivad af swåta formar och wåldsam fjögång, för att funna betwiflas. Det bar således af närmare emot den höga norden. Aftonen war herrlig. Windarne Hade somnat deruppe, solen sänkte majeslätiskt sitt röda klot i hafwet, återfa-z stande sitt guld öfwer den fordna hansestaden, som i sin ordning mejestätisk återgaf fina stolta ruiner på böljans blåa duk. — Ffter att hafwa orienterat fig i det fly tande hemmet, tagit i betraktande maskinen, fom jemt och oafbrutet arbetade för gemensam fortkomst, började man fe an sitt ressällskap. Det är ganska intrefant att bes trakta, huru hwar och en wid dylika tillsällen söker Des reda fig beqwåmlighet och trefnad, ywartill onekligen hör rer ett angenämt sällskap. Man är nu famrat, den ene med den andre; ståndsskilnaden borttränges af den fame fäldta önskan om en snabb och lvålig resa. — Bland fraktgodset bemärktes en mängd på hwarandra högt mot hjulhusen uppstaplade kistor, hwilkas innehåll öns befjä drade innewånare fått tilfläppa. Denna trappformiga däckslast erinrade ganska mycket om de hanseatiska husens trappformiga gaflar, med den skilnaden likwäl att här woro lika många egare som trappor, och dessa egare åter woro posterade hwar på sin. På en ångbåtsresa är tillfälle till rika iakttagelser. Det saknar ej sina intressanta sidor, att se hurn de måns ga passagerarne, hwilka hwar på sitt wis genomträngas af spekulationer eller förhoppningar, täfla att på olika mår gar sika efter framgång — efter guld. Det guldet äns då, hwad det är mäktigt hwilka nyanceringar af lifwet det kan framkalla! Snart bredde natten sitt for öfwer Tonife, fame talen tystnade och något hwar af däckdpassagerare bewåp: nade fig emot nattwindens fyla. De äflades och trängs des om att komma få nära fom möjligt till skorsstenen, hwarifrån en oljeluktande wärme spred sig. De som icke kunde winna denna fördel kröpo ihop och instufwade sig med uppdragna rockkragar i alla de winklar och wrår de kunde uppleta. Tossnaden fördes blott af skofflarnes jemna plaskning och waktens enformiga steg på däcket. Cmot kl. 2 på morgonen fladdade ett litet ljus rätt förnt; det war Landeortsbåken, som sträckte upp fin stjernprodda bjessa öfwer hafsytan. Det är en ganska angenäm fåns sla för sjömannen, då han upptäcker den fyr, hwarefter bans spejande blickar äro rigtade, oh fyrarne äro också Lifa wånner, fom winka i fjerran. Den tid de icke funs nos, woro de sjöfarande bokstafligen höljda i mörker. Wisserligen brann äfwen då ett fyrljus — Nordstjernan; men det stod lika högt då som nu, och molnens massor drogo sätert ojta sina gråa mantlar öfwer den milda stjernan, hwarigenom mera än en wikings drakskepp blef utan ledning irrande i mörker. — När morgonen ftröds de sitt rosenskimmer öfwer haf och land befann man fig inomskärs. Man förnam nu en helt annan natur; efter att nyss hafwa lemnat bakom fig den twärbranta kalkiga Gjotlandå-fuften wisade sig nu en mängd nakna gråa Elips por, hwaremellan hafwet sprängt sig djupa fåror. Nors danwinden andades nu få igäåt. Det milda klimatet i