d gjort sig UU herre EDET situlationen. D Washingmn råder numera om nätterna den största tystnad på atorna. Soldaterne få icke lemna lägret och hafwa def tom fullt upp att göra, Mycket litet höres om pres denten, fom dock är i ständig werksamhet. Man fer nom wanligtwis klädd i grå jagtrock, utan alt följe, i görande ett besök hos kapiten Dahlgren wid fjöarfes alen, än tittande in hos general Scott eller begifwande g till general MClellans läger, och öfwerallt tager han ndel i hwarje flags beftyr. Wi fullgöre ett förut gifwet löfte, då wi i dag bhafs a nöjet att härnedan meddela inledningen till det mins e8stal, fom på Sällskapet D. B. W:s högtidsdag den I stl. Juli hölls af Leetorn Mag:r C. J. Bergman, öfz er sällskapets framlidne ledamot, Tands-Secreteraren och tidd. D:r Lars Hambraeusd.,På Sällskapet D. B. W:s högtidsdag 1861. (Inledning till Minnes-talet.) Ifrån den dag, då midt i munter lef, Bland böljors brus och friska flägtars smek, Wid majestätiskt wilda klippors rand Wårt D. B. W.förbund blef festligt knutet På Snäckegärdets sagorika strand, Ar snart ett halft århundrade förflutet. Sen def hwad werling! Af de tio mån, Som byggt wårt samfunds grund, och wärnat den, Blott en flår åter, wördad, minnesrik: Hans hjessa grånat, fjälen är fig lik, 3 Och för fin ungdoms älfelings-tanke Har Den gamle Decemviren ifwern qwar. De andra nio — ljuf är deras lott! — Jnwid Allmoderns barm de sofwa godt, Och jemte dem så mången, som hår stod En fridsam ordnare, en kämpe god, Med tankens adel eller wiljans kraft, Med sångens wårfröjd, ordetså färg och saft. De fyllt sitt wärf, de hwila bland de döde; Men deras byggnad är ej stum och öde. Sin kärlek till hwad hjertat ypperst wet, Till Gud och Fosterland och Mensklighet, Till manlig idrott och till festlig fång, Till allwar, pligt och lek på samma gång — Allt detta såsom föresyn och arf De lemnat åt? ett yngre tidehwarf. — Jfrån den dag, Då wårt förbund blef knutet, Är snart ett halft århundrade förflutet. Sen def hwad wexling! Se, af ringa frön En fruktgård spirar upp få wån och grön! Afmanlig lek, af friska äfwen tyr Blir kärnfullt allwar, ömbhetssrikt bestyr. Nu byggs en Skola, och den famnar ut Kring hundratal af arma barn till slut. Och skolans högtidsdag war wår också, Och wåra håfwor deltes med de små. Då war wår årsfest rik på lif och glans: Föräldraskaror, blommor, krans mid krans — Och rikt ett skimmer låg kring hoppets wårar Af faderssleenden och modersstårar. Förhör och prof, belöning, fång och bön — Det war en Gudstjenst, gripande och skön. Som barn då suto wåra Fäder glade, Och tänkte mången tanke huld och from; Och djupt i hjertats tysta helgedom De högtidsdagens bästa högtid hade. Så wanns den första af wårt samfunds anor; Men wåra fäder bröto nya banor, Dh mödan heljades fom ära blott, Och nya segrar blefwo deras lott. Hell derför dem! Hwad godt wi werka må — Det är i deras fotspår som wi gå. Det gagn wi syfta till, i redlig flit — De hafwa milt of rätta wägen dit. Wår nya stiftelse, fom knoppas än — De gamles anda lefwer ock i den. De wille bildning, odling, frukt och tif, Och mödor skiftande med tidsfördrif; De wille sjelfbestånd och idog dygd Och sommarblomstring öfwer fädrens bygd. De woro såningsmän förutan rast, Oh Gud gaf wexten: der blef skörd i Haft; Och späda plantor under wård och tukt Uppwexte friska, buro blom och frukt. At mången yngling, stadd i sorg och nöd, De räckte brodersshand och Faders-ftöd. Och Enkans penning och hwad Fliten sparat, Ha D. B. W. förkofrat och bewarat. — Bland dessa minnen — o, hur ljuft det är, Att låta wåra blickar hwila der, Att manas utaf dem alltjemnt framåt Förutan pjunk och suckan, flärd och ståt, Att das AF Non fom-3zus Fydren rönt.