konsuln von Quehl föranstaltade nemligen en splendid middag på Marienlysts badanstalt till de preussiska mas rinofficerarnes ära och wille nödwändigt ha badanstalten prydd med den preusiska flaggan. Hr Briggs, fom ars renderar badanstalten, lär endaft motsträfwigt ha samtyckt härtill, men knappt blef detta kändt i staden, förr än han från innewånarne erhöll få många uppmaningar att uns derlåta detta med tillägg att der sannolikt skulle wäcka skandal, att han werkligen uraktlät att hissa den pPpreuds siska flaggan. J fin harm häröfwer beslöt hr von Quehl att ytterligare fira prenosarne genom att tillställa en eles gant bal för dem på samma anstalt, till hwilka äfwen officerarne på den sam tidigt på redden liggande swenska fregatten Chapman skulle inbjudas. Men när franske generalkonsuln i Helsingör, hr Bremer de Montmorand, fit hum härom, improviserade han till samma afton en bal för den swenska fregattens officerare, hwartill han ins bjöd gräddan af stadens damer, få att preusiska officerars ne på fin bal måste ha warit i förlägenhet om efter des ras stånd passande damer. Om Potatissjukan. SEn insändare i Mariestads Wecdoblad ger följande egendomliga förklaring öfwer potatesfjufan jemte medel att hindra densamma. 7Så snart det wisar fig något brunt eller swart på bladen ffall man genast afhugga och med mycken omsorg bort föra stjelken; ty sjukdomeorsaken är flugor, fom sätta fig öfwerst och gå nedåt tills de hinna potatefen, och då är den skämd, hwilket den swåra lukten ger tillkänna. — Religion och trafik. Det är en betant fak, att det i Nordamerika finnes solt, fom med stor framgång ha spetulerat i religtionosater. Den oändlighet af fetter, fom bildat sig i Förenta Staterna, medsör icke sällan alt det i en liten stad finnes ett halft hundra särskilda sörsamlingar, och det är då natutligtwis omöjligt för hwar och en af dem att bygga fig en egen kyrka. En drijtig man inser snart att ett behof Här är att afhjelpa, hwarpå han fan göra affärer; han upprör derföre en wacker byggnad med tornspiror och spetobågar, annonserar i tidningarne, att lokalen fan hyras på billiga wilkor, och det dröjer ide länge förr än han har arflutit tontratter med större delen af de huswilla församlingarne. Swar och en får fina bestämda timmar, på hwita de funna förfättra hwarandra och predika ratt motsatta läror såsom den enda saliggörande sanningen. Medan den ena presten håller på att säga amen, får den andra med fina tår utanjör, och öppnas kyrkan ide för de efterkommande på utfatt tid, infinner sig uppsvningsmannen och jager då grund af det ingångna tontrettet den gensträfwige prenen ed) menigheten ut ut tyrkan. Detta är få fulltomligt ameritanskt, att man för länge sedan upphört att söundra fig deröswer. Mera förunderligt och mindre betant är det, att man nu äfwen i Paris börjar behandla de religtöfa angelägenhetrna på ett rent affärsmässigt sått. Katolikerna tro, såsom betant är, att de efter döden ffola tillbringa ett wisst antal millioner år i skärselden, innan de tomma till de saligas bontngar, och de tänfa naturligtwis med förfäran på hwad de gå till mötes. Lyckligtwie finned det dot ett medel att sörkor:a denna reningsprocess, och det består, fom man wet, i själamessor efter de döda; ju flera själa mässor, fom läsas, desto snarare slipper själen ut ur skärselden; men själamessor tosta penningar, ech rikedomens makt sträcker fig således längt bortom grafwen. Så till wida har likwäl religionen alltid warit en affär, och det är en gifwen sak, att till och med det aldracundgängligaste cill salighet, t. ex. ett barndop, endast fan erhållas mot erfättning i flingande mynt; men denna affär har dock hittillo bibehållit en tyrklig karartär, i det att den uppgjorts direkt mellan presten och hans socknebarn utan någon kommissionärs melanfomit, och utan att någon handel man och man emellan utwecklais. J Paris har man emellertid nu gått ännu längre, oc) början bar skett med själamessorna. Wi omtalade redan i ett föregående nummer huruledes sjäålamessorna blifwit en formlig bokhandelsaffär. Men man måste här såsom i hwarje affär gå ärligt oc) redbart till wäga; det fan ite tillstädjas någon att på samma gång bedraga de döda och de lefwande, såsom en pastor Widal gjort, hwilken ställt fig i förbindelse med den bokhandel, hwarest beställningen på själamässor mottogs. Nämnde prest underlät ide att reqwirera de böcker han enligt ingånget kontrakt skulle få, men uraktlät deremot att läsa de själamessor, hwartill han förbundit fig; och för att dölja detta bedrägeri, förfalskade han tyrtoböckerna. När blott 35 messor blifwit lästa, satte han en trea framför, få att det ble 335, och på andra ställen lade han till en betydelsefull nolla, hwarigenom det också lockades honom få kontokuranten med bokhandlaren att gå ihop. Detta system dref han likwät få långt, att det ide runde hållas hemligt, och resultatet blef en rättegång, under hwllken de förfalskade böckerna framlades, oc) hwarigenom hela trafiken fom i dagen. Man boppas nu i Frankrike, att Widals öde skall wara ett warnande exempel jör hans embetsbröder, samt att det skall bli tlart för presterna, att handeln med själa messor måste fota sig på samma grundsatser som all annan handel. Det går icke an, att en mäklare säljer 1000 balar kaffe, floppar penningarna i fickan, raderar ut en nolla och lemnar 100 balar; och lita litet fan ett sådant förfaringesätt tillåtas i afseende å själamessor, då de ha ett werklig: penningwärde och göras till föremål för handel och omsättning. (A. B.)