(Hnsåndt) Om lekmannawerksamheten för kristendomen. Man talar nu för tiden mycket om denna mwerkfams het och uppmanar till densamma. Det är också ide ens daft prestens och skollärarene, utan äfwen hwarje kristens pligt, att, få godt han förstår och förmår, arbeta för utbredandet och bejästandet af allt det sanna, rätta, goda och tröstefulla, fom kristendomens tros och sedolära inne håller. Denna werksamhet har och i alla tider stått hwarje kristen öppen och warit utöfwad af ella wälsinnande, sanna och menniskoälskande krist ne. Till denna den ädlaste och mest wälgörande werffams het hafwa de eck tillfälle inom sitt medborgerliga, men i synnerhet fit huoliga lif, först och främst bland fina närs maste, men ockjå bland andra fina likar, med hwilka de komma i beröring. Denna werksamhet bestär wäl förs nemligast deruti, att föräldrar, husfäder och husmödrar förmana och tillhålla sina barn och tjenare, att i deras lefnad tillämpa och efierfölja, hwad de hafwa lärt af sin kristtiga lörobok, af predikningar, af underwieningen i skolan och i hemmet. Huru många tillfällen erbjuda fig ej, att påminna dem om de kristliga trossanningarne och sedebaden, om Guds försyn och wälgerningar, om ett odödligt lif och om deras kristliga pligter, — i glädje och sorg, wid göromål och nöjen, i ensamhet och i fams qväm, — att förmana dem till wördnad för och förtrös stan på Sud, till janningskärlek, redlighet och wälwilja mot sina medmenniskor, till flit, ordning och laglydnad o. s. w. När föräldrar, husbönder och matmödrar tros get begagna dessa tillfällen och lära fin omgifning ide blott att känna och tro, utan och utöfwa kristendomen, ide blort att låsa och Höra ordet, utan och göra derefter, icke blott att förlita fig på Kristi förtjenst, utan ock bes möda fig att följa hans lära och efterdöme, — då är deras werksamhet på fin rätta plats och gagnelig. På samma fött werkar en kristen för kristendomen eller Guds rife, när han mid hwarje låmpligt tillfälle, men aldrig i otid påminner andra om kristendomens heliga fanninz gar, löften och föreskrifter, uppmuntrar dem till pligter: nas samwetogranna uppfyllande, warkar, rättar, styrker och tröstar dem. J den större eller mindre beröring, hwaruti man står till sina medmenniskor, hur ofta har man ej tillfälle till denna werkjamhet, både med ord och gerningar, wid hwarjehanda affärer, öfwerenskommelser, öfwerläggningar, lidanden, olyckohändelser, nöjen, fame qwäm o. s. w. Hwarje warning mot det onda, hwarje uppmuntran till dygd, hwarje godt råd, hwarje sann tröst man gifwer sina likar, allt sant, rätt och nyttigt man lärer dem och det föredöme af kärlek, dygd och werksam tro, hwarmed man dem föregår, är en merffambet för kristendomens sak. Wi kunna således kalla en sådan werksamhet: en slags tillämpn ingoskola för kristendomens trods och sedolära. Men om nu mer eller mindre okunniga och råa pers soner eller andra, fom wilja räknad till den bildade Elass fen och hwilka wäl funna hafwa kunskaper ja till och med en flags minneslärdom, men sakna all fundare och djus pare reflexionoförmåga, enskildt eller offentligen uppträda för att predika förnemligast en slags nästan blind tros-, bönes, lätes och yttre ärbarbhetå-Eriftendom; om de framställa öfwerdrifna, ofristliga målningar af menniskonaturens förs derf och menniskans kompletta oförmåga till allt godt och benägenhet till allt ondt samt hennes straffskyldighet til ewig fördömelse och delta isynnerhet såsom följder af det första mennisskoparets fall, men tillika anwisa en lätt och beqwäm måg till tratoning ech försoning endast genom förtröstan och tillegnan; om de wäcka förakt för förnuft, konst och wetenskap sasom fientliga mot kristendomen och likasom afwända menniskors sinne derifrån, ja predika förakt till och med för goda gerningar; om de, för att blott anföra ett erempel, lära, att det är synd att på sabbaten werkställa ett lofligt och nödwändigt arbete för att icke blottställa egna ellet en annans tillhörigbeter för wanwård och förstämning; om de ifra ej blott mot en oloflig och fyndig utan äfwen mot en loflig njutning ar lekamliga nöjen och med en löjlig fräckhet och ett and: ligt bögmod utan life fördöma dem, hwilka tilläta fig dessa sednare säsom warande helwetets barn och stadda på