wandrade nu dödsengeln med sitt blixtrande swärd. Förfts nämnde lilla Abraham kastades på sjukbädden och 5 dygn senare, bröts den späda telningen. Han fick ju följa fin far! Ett annat barn, dotter till Lars Emanuel, hemsöktes af den farliga smittan och somnade i i förtid från lifwets strider. Nu frossade döden bland de låga lotäsfojorna. Hans G. född 1823 fe wi d. 19 Now. blek och lidande wrida fig under de smärtsamma qwalen, och dagen derpå omwändes fakta äfwen hans lifsfackla. Han gick bort från maka och 3 små barn. Nu kom så turen till 3:dje brodren Lars Emanuel G., född 1815; hang lif utsläcktes frilla på aftonen d. 21, hwarigenom det blef ännu en lotsenka och 2:ne faderlösa barn på Ljugarn. Desse sistnämnde 2:ne bröder sofwa dödens sömn sida wid sida å Ardre kyrkogård bredwid sin äldste bror och de twå små barnen. J Lotshyddorna råder nu sorg och gråt. Trenne mödrar omgifna af 11 faderlösa barn känna sorgens och saknadens bittra smärta. Det är få tomt för de efters lemnade i deras fattiga hemwist. Mödrarne fe på fina barn, och deras hjertan swida än mera: de små barnen ha ju ej bröd! men i dödens ställe får nu hos de fattis ge Hoppets milda engel och har hälsningar från Gud. Till dessa blödande hjertan hwiskar han: förjer ide få, fom de der ej hopp hafwa —--I ffolen återfe edra lära och glädjas ---ooch ingen skall taga eder glädje ifrån eder -—— flentrogne, hwi sörjen J för Fläder och föda. Herren Gud föder foglarna under himmelen och fläder liljorna på marken, huru mycket mera eder! Och makarna togo tröst till fig, ty de trodde hwad Gud sagt dem, att en gång få återfe fina kära ----; oh hjelpen fom snart. En wänlig prestman åtog fig enfors na och de faderlösa. Hans ädla bemödande kröntes med framgång. En insamling skedde, hwarigenom de efter kemnade tills detta åtminstone warit skyddade för nöd. Säkert komma ej de faderlösa hårefter att lida af armod, ty goda menniskor tröttna aldrig att gå Guds ärender på jorden. Wi afsluta för närwarande dessa minnesteckningar uns der willigt erkännande att de åro långt ifrån få omfattande wi önskat dem. Måhända återkomma wi framdeles härtill, — ämnet är ju så rikt och wackert! Det wore måhända önskwärt att man gaf mera aft på wåra raska kustboer, man behöfwer ej gå långt eller granska noga för att här finna ett lysande mod och andra dygder. Huru mången ädel och manlig handling, utöfwad utan oetmtation af en hyddans fon, gömmes icke bredwid honom i den graf, der han sjelf slumrar! Huru mången man ur folket har ite under arbete och möda offrat hela fitt lif för enskilt och allmänt wäl, utan att hand redliga sträfwande ens Blifs wit bemärkt, långt mindre bewarats från glömska! Ett ens kelt erkännande af hang arbete är ju en ringa lön! Ytts re r åretecken kommer fällan på hans lott, men oafsedt fås dana, ho will wäl frånkänna dygden sin lön, hwarhelst den än finnes! De män wi här framdragit, och hwilkas manliga handlingar wi sökt teckna, hafwa arbetat fin Iefz nadedag till slut, men säkert sträcker fridens engel fin Hwis ta winge öfwer de tysta rum, der de nu bo, såkert blice far Gotland, lik en huld mor, med tåradt öga till de hmis lorummen. Ej sörjer hon öfwer att hafwa fått åter flus ta i sitt sköte dessa fina barn; — nej, tåren är ftolts hetens, öfwer att de barnen warit få wärdiga det namn de burit. tG 5