All ttwirtfttöommen ar Öett umbecrt det första dygnet, hwarefter den plägar mojna). G. ins såg faran och yrkade på utsegling under Holmarna. Styrman i egenskap af befälhafware i Kaptenens fråns waro, wägrade. Man flat ut få mytet af tåg eller fätting fom man egde. Stormen ökades emellertid och brottsjöarna wältrade ofta in på däck, efterlemnande hwarje gång ett nytt tyngande istäcke. Orkanens dån och yrsnöns piskande war en wild harmoni i den mörka, bistra winters natten. Faran war stor, ty om förankringsredskapen sprungo, dref man iland på refwen, der fartyget ögonz blickligen skulle hafwa krosats och något menniskolif hade då swårligen kunnat räddas. Kom så morgonrodnaden julaftonsdagen; den belyste fartyget, som mellan snöbyarna syntes från hamnen, kämpande bland wågorna, men till hwilket ingen hjelp kunde lemnas. Andtligen såg man det kasta sig twärs bland sjöarna, ankarflyet hade brustit. Med fart dref fartyget mot stranden. J samma ögon: blick, bemärkte man en karl ila upp i masten och kasta loss toppseglet, (ett råsegel närmast däck). Det war G., som, sedan han förgäfwes hade befallt befättningen följa sig, ensam fullgjorde det enda medlet till räddning, som stod till buds. Man såg derefter G. i en blink kasta fig wid ett tåg åter i däck. Seglet skotades (uthalades till hela dess omfång), och ännu ett segel tillsattes. J hwarje ögonblick trodde man att fartyget skulle kantra, få lågt mot wattenytan sänkte fig masterna för ftorms byarna. Nu war grundet blott några alnar akterom; man emotsåg med ångest hwad komma skulle. AÅndtligen började galeasen göra fart och med G. mid rodret, upps hanns lyckligt Laus holmar. Denna scen war på fitt sätt högtidlig; det war här djerfhet och skicklighet, fom wann en wacker seger öfwer de wredgade elementerna. — G. kommen iland, omfamnades, — beprisades för sin bragd, men tyckte att hans åtgärd war ganska naturlig och icke utöfwer pligtens manande bud. — Sådana bands lingar stå så wackra i och för sig, att hwarje ord till dess beröm blir för matt. Sålunda fortgick Jacobs och hand bröders werkfame bet i många år. Man tycker att det hade warit godt om de ännu långe fått gagna; men annorlunda war ödets bok skrifwet. Den nyttigaste lefnad afbrytes ofta, — och hwarföre — — —? Ej höfwes wandringsmännen här nere denna fråga! Ej kunna wi beswara detta hwarföre, fom få ofta frammanas af händelsernas gång här i lif: wet! En gång, då jordlifwet ligger bakom of, få wi i ljusets salar deruppe swar, — då lösas säkert ock lifwets gåta. — Men låtom of återgå till wåra lotsar. Den 2 Nowember 1856 woro Garnströmarne ute på fiske, hwilket yrke de äfwen utöfwade, när ledigt war för lotsning. Hemkomne på afton klagade Jacob äfwen illamående. Han omnämnde, — ehuru något oredigt, — att de ute på sjön warit om bord på en Stockholmsslup och att der känts så underligt. (Koleran härjade då i Stockholm). Jocobs sjukdom tilltog wåldsamt. Hans maka och hans sju små barn stodo försänkta i gråt wid sjuksängen. Wår lots war icke owan wid att tänka på döden, han hade fastmera ofta fett den på nära Håll; men huru annorlunda nu! Han hade då fått kämpa om lifwet i öppen strid med hafwet. Nu tyckte han det fäns des så swårt, att detta lif skulle skoningslöst sköflas af pestens hemska makt. Smärtorna ökades och Jacob G. kände att upplösningens wigtiga ögonblick war hardt när. Han tecknade farwäl åt lifwet och åt de dyra han måste lemna. Ack huru swårt måste det icke wara för en far att dö från sju små barn! — Huru förfärligt måste ej den tanken wara för den döende, att han måste lemna dessa barn ensamma i werlden, utan far — utan stöd — cch rof för lidanden, förödmjukelser, elände eller nöd! Defa tankar woro säkert ej främmande för wår lots; ty han war få fattig på gods och guld, ehuru han war rik på mandom, fom wisserligen war erkänd, men likwäl aldrig belönad. — Gås fjette barn, den 3-årige Abraham, — fom i hälsodagen war hand älskling, — som alltid mötte den wåderbitne fadren, då han hemkom från sina manliga idrotter, med utstäckta armar, för att smeka och för att bli smekt, som på oskuldens sätt lönade fadersbjertats kärlek, — detta lilla barn! flod troget mid dödsbädden. G. omfamnade nu för sista gången fin älskling; det mar faderokänslan, fom twang döden för ett ögonblick att wika. Barnet klappade fadrens panna och frågade med fästade tår fylda blickar på den med döden kåmpande: IFe går du ifrån mig min far? Nej ---jo ———kanhända. — Får jag följa dig ---ja —-——.) Hoppets engel hwiskade säkert nu till den döendes hjerta att han wäl uppfyllt fina pligter här nere och i ljusets boningar war honom rum beredt. --Den 8 på morgonen fanns den raske lotsen ide mer. Till Östergarns pastorat hörer Ardre socken, hwars lilla kyrka, byggd i Götist stil, är trång oc oansenlig. å kyrkogården få några träd i spridd oordning; de uts sträcka fina grenar och liksom lysa frid öfwer Dde dödas mm ÖA. : a KININ db F UAA A—