tumönengsstallet twore sor Vana ROTA, och hllt stladen war belägen och befästad. Derefter for han hem igen, för att snart återkomma i sin werkliga skepelse. Hur det sedan, enligt sagan, gick med höfdingens dotter, skall nes danföre omtalas. År 1361, efter midsommaren, kom Waldemar med skepp och krigofolk till Oland. der allmogen gjorde honom tappert motftånd, men den blef likwäl öfwermannad, och landet eröfradt och plundradt. Derifrån seglade han till Gotland, och landsatte fina trupper wid Kronwall i Eista socken, midt emot Stora Carloö. Med stor mandom togo de gotländfea bönderna genast emot sin fiende, och mången dansk måste bita i gräset; men genom sin bättre öfwade och manstarkare krigshär blef likwäl Kung Waldemar segrare. Gotläns ningarne förlorade dock ej modet, utan samlade sig på nytt igen, och i närheten af Fjäle myr i Mästerby drabbade de tillsamman med Danskarne; men blefwo åter slagna. Deras nederlag lärer dock icke warit betydligt, enär de dagen derpå mötte fienden till ny strid; men denna lycktades med fullkomligt nederlag; en stor del stnpade och en annan del togs tillfånga. Till minne af sin seger lät Waldemar wid Grend gärd i Mästerby upprefa ett tens fors, fom flår der än idag. När Lisby borgare sporde böndernas nederlag, och förstodo, att anfallet nu skulle gälla deras stad, läto de nedrifwa öftra och norra förftås derna (2) fom sedan aldrig blefwo äter uppbyggda, och rustade fig till att uthålla en belägring. Med sin krigös här drog Waldemar till Wisby, ech började belägra ftas den. Men samma oförsigtiga hetta, fom wållat bönder: nas nederlag, befordrade och stadens undergång. Borgars ne gjorde nemligen ett utfall; men i striden med Waldes mars mera wapenwana trupper blefvo de öfwermannade. Så förmäler sägnen och Streloweska krönikan uttrycliz gen; enligt andra uppgifter war det en bondeshår som utanför Wisby af Konung Waldemar blef slagen; derom nedanföre. Emedlertid fortsätta wi berättelsen enligt fas gan och krönikan. Adertonhundrade borgare stupade på walplatsen ), och staden, fom ej längre kunde göra nås got motstånd, lemnade fig nu i Waldemard wåld. Pors torna öppnades, och stadens nycklar öfwerlemnades åt fege raren. Men genom någon af stadoportarna wille han ide intåga, ware fig att han fruktade något försåt i de dubbla och wäldigt bejästade portarna, eller att ett fådant intåg skulle synes alltför lätt och fredligt; utan han lät nedz bryta en del af stadsmuren mellan södra och östra pors tarna, och drog få, i full slagtordning, in i staden, fom sköflades, brändes och till stor del förstördes. Kyrkor och kloster beröfwades deras redbaraste pryds nad, deras heliga kärl och samlade skatter: från Helgo nens bilder rycktes Ådelstenarna och andra smycken. Till och med fyrksfloforna togos. Man berättar att K. Waldemar befallt, att trenne de största ölsfar, fom funs nos i staden, skulle utsättas på torget, och ifall dessa far inom trenne solmärken (förmodligen tinunar) fylldes med guld och silfwer, skulle staden få behålla fina gamla pris vilegier och friheter. Stadoboarna, som hade mycket guld och silfwer dels nedgräfdt, dels i stademuren förwaradt, måste hörsamma befallningen, och på utsatt tid woro fas ren fulla med dyrbarheter, hwilka Konungen genast lät föra ombord på sina skepp. Härwid tillägger krönikan, att Waldemar — såsom ofwan är omnämndt — äfwen bortröfwade twenne stora smycken af dyrbara farfunfels stenar, fom skulle ha sutit infattade i rofett-formade före djupningar å westra fagaden af S:t Nicolai kyrka, och hwilka om natten lysteaklara fom solen, och woro en ef: tertättele för de fjöfarande, — men fwilfa rofett-lifa fördjupningar helt wisst ej warit annat ån prydnader å muren, få att uppgiften om farfunfel:ftenarna är endast en dikt, hwarmed Medeltidens Eronike-förifvare utsmyckat skildringen om Wisby herrligheter. Om tiden, då det afgörande slaget wid Wisby stod, äro uppgifterna olika. Det war mid Jafobamåäfostiden, antingen den 24, 26 eller 27 Juli 1361 — enligt ins skriften å Korset sistnämnda dag. På platsen, der striden med Wisby borgare hade siått, och hwilken plats fordom kallades Slotta-betningen och nu benämnes Kord:betningen, lät Konung Waldemar uppresa det stenkots, fom ännu qwarstår, och redan är beskrifwet. På samma walplats — berättar Strelow i fin Erös nika — låt Kung Valdemar bugga ett kapell, der fjälas mässot skulle hållag för de fallnes fjälasro. Detta kapell kallade han Solberga, till en ihågkommelse — säger frös nikan — att det war mot aftonen, och när solen ber: gades, fom han wann slaget och eröfrade Wiobv. Af detta kapell blef sedan ett nunnesflofter. Denna Stres lows uppgift är likwäl ett misstag, alldenstund Solber: ga Nunnekloster (tillhörigt Cistercienser-Orden) war mer än 115 år äldre än Waldemars anfall på Wioby. Klostret omtalad i bref från Biskop Lars i Linköping till inwånarne på Gotland år 1246, och i bref från påfs liga Legaten Wilhelm af Sabina 1248. — Omöjligt fan det dock ide wara, att bemälta kloster tillika med Calioe foltsägnen mar slagtningen så gruflig, att de fallnes blod i strömmar flöt in i sladen och utanför backarne ned till närheten af hamnen, der ett mindre fors blef uppfatt MM minne deraf. Detta kors står insatt i en trädgårds