man honom ruta al givit. Waåll IPA fJ 111 ie wer att ha besegrat faran, men han tycktes känna en ljuf tillfredställelse öfwer att hafwa fullgjort fin pligt såsom en statens tjenare och menniskord wän. — En liten berättelse, om ett af Garnströms nattliga lotsär: wentyr, torde funna anföras såsom särdeles tarakterifes rande. 1831 på hösten låg briggen Harmonie, förd af Capt. Gren, — en gammal erfaren man, af en förgången tids strängare upplaga —, på Ljugarns redd. Winden war ORD med tilltagande kultie och El. 12 på natten måste briggens folk sticka ut mera ketting, emedan blåsten ökade betydligt. Derefter blef allt åter tyst om bord, med undantag af stormens hwinande i taklagien. Wakten talte sins emellan om, att purra (wäcka) Capten, och man såg på stjernhwaljwet de sönderslitna molnmassorna raskt jaga fram; och dylika tecken swika ej då det öfwade sjömansögat uppfattar dem. Storm war alltså i antå gande. Plötsligt höres något buller wid sidan, man fyndar dit, en båt låg hoppande derbredwid och röstet klättrade en man wigt upp på däck. Detta allt skedde med en sådan haft att wakten ej ens medhann att preja den ankommande, fom war ingen annan än gubben Garnström. Denne, i wanliga fall mild fom ett lam, war i fin tjenst och på fin plats alltid djerf och befallans de. Med sträf röst frågar Han wakten om Capten war waken, och efter ett nekande swar, skyndar han oanmäld ner i kajutan. Att gå ner till en befäl hafware utan förs utgången wederbörlig förfrågan, war på den tiden — och är till någon del ännu — obrukligt och fan orsaka den framfusiga allwarsamma tillrättawisningar, om ej någons ting ännu wärre. J Capten Grends ögon war detta ett Brott af Garnström, hwarföre följande ungefärligen här återgijna samtal emellan dem uppstod; derwid mi ide få förbise, att det i wiss mening war en aristokrat, fom nedz lät fig att hålla tal med en plebey, en man ur folket. Capt.: Ömad will du? hwad har du här att göra? huru wågar du störa mig? Garnström: Jag är lotsen Garnström; jag har, fom ni fer, midti natten ensamt rodt ut hit och är ger nomwåt. Det går, fom ni känner, en rasande sjö. Ni måste genast lätta och segla ut på Gråsar), annars lig ger briggen i morgonbittida sönderslagen i land på häls larna och ni får tacka Gud, om ni fan det då, att mas ra räddad tillika med besättn ingen. Capt.: Mina ankare och kettingar hålla; jag har ridit ut för dem stormar på Gibraltars redd med hela Medelhafwet på, — i denna hålan, Östersjön, må de wäl hålla fast. Garnström: FKan få wara, men här håller ni er intet fast. Inom en timme bha wi full storm; är ni då icke under holmarna, få skyll er sjelf, jag har wars nat er. Capt.: Men huru mill du wäl hitta dit i detta mörker, och fan man lätta ankaren nu, tyder du 27 — (fom läsaren finner, få omwexlades hastigt kontrahenternes ros ler; Garnström war nu den befallande). Garnström: Wi skola ej lätta ankarne; wi fria det ena ifrån oss. Men tiden är dyrbar, låt mig nu föra befälet en halftimma eller såd. Capt.: Må göra då; men fom wål ihog, att du har hela answaret. — Utan att swara ilar G. upp på däck, under utrop: alle man på dick: här gäller att hwar man är på fin plats och fyller fin plats. — Den mängd af befallningar, fom föregå ett fartygs klargöring för tills segelsgående, utdelades nu af Garnström. Stormen has de utbrutit i hela fin kraft. Harmoni wred fig oroligt ibland de fråfande sjöarna, hwilka ursinnigt anföllo dess bog. Snart fladdra de bottenrefwade märoseglen för winden, under det stormilarne skaka master och rår. Capt. Grån såg, — eller rättare såg intet, ty mörkret war fullständigt, — men han hörde desto säkrare hwarje fommandosord. Sjömännen wexlade sinsemellan betänklis ga ord och yttrade derwid: går detta wäl, få må Gud löna G—m. — Garnström stod oförskräckt mid rodret; hans stämma hördes ensam genomträngande stormens och de upprörda hafswågornas dån. Stiick ut kettingen! war hang slutliga kommandorop, — och Harmonil börs jade sin wådliga färd, behagligt böjande sina höga spiror för winden, men med den oemotståndliga kraften af sin bog kastande de fräsande wågorna å ömse sidor om sig, för att bereda sig wäg till en lugnare plats. En hemsk tyslnad rådde ombord. Nu anlitade Garnström all fin erfarenhet och fina fullt uppöfwade sinnen; han ens fam fåg, der alla endast förnummo mörker; slutligen kände han på sjögångens minskning och på de skarpare windstötarne, att ankarplatsen war hunnen. — Giga förmärsseglet och lät ankaret gå! ljöd Garnströms bes fallande ståmma, oc) Harmoni såg upp och swajade åter stolt i fin lugna hamn, under det orkanen med raseri piftas de och tjöt i def rigg. — Capt. Grn bjöd nu Barns ström ned till fig i kajutan, slog honom i hand under utrop: Tack Garnström! du är en duglig karl. Det war ett enkelt sjömansord, men det git från hjertat på den wederbitna veteranen, fom på aflägsna haf ofta fett faran för ögonen och fom i allmänhet ej slösade med ord, aldraminst med sådane fom afsågo beröm. AR mm oo MM iocosoBR — Fr