Den egendomliga likfärden. Berättelse efter en sann händelse. (ÖSswersatt för Gotlands Tidn.) (De G. T. N:is 22, 23, 25, 27.) natsqwarteret — med hög röst att afstå från widare fiendtsligheter, ty han wille hellre betala en antaglig lösen än att låta utplundra sin packn ing och fina reseeffekter. Men om ni helt och hället will utplundra oss, fade han fluts ligen, så fe här nycklarna till mina kistor och koffertar. Tag hwad ni behagar, men förderfwa åtminstone ice resten för mig få att jag ej måtte förhindras att fort: sätta min resa. Det är i sanning ett stort misstag, Sennor Laroir, swarade banditzcbefen med största artighet, om ni tror att wi äro komna att plundra er. Behåll ni era nyct lar, wi skola ej röra era kistor och koffertar. Deremot äro mi för goda christna, för att funna tåla att en rättroendes lik från wårt fromma Merico blir fördt till ett land, hwarest otro och gudlöshet herrskar. Wi s derföre behålla liket här och begrafwa det i wigd jord. Hurn? utropade den rika köpmannen, i det han blef dödobler, — det är då liket fom ni fyftat vå 20 Såwäl på liket fom på båren, swarade banditehes fen leende, kanske ännu mer på den sednare än på det förra. Jag tänker ni nu förstår mig, Sennor Laroir. Tillbaka, ni tempeljfändare! ropade nu Padren med af wrede darrande röst. YJil ni förgripa er på Guds enendom? ty hwem tillhör annars en död om ej Gud allena? Kyrkans förbannelse nedkallar jag öfwer er och