Döpelsen och Herrans nattward, böra helst på historisk wäg i sammanhang med bibelläsning meddelas och det redan tidigt, allt efter som det waknande medwetandet förmår dem emottaga, derför att de just äro de stycken, hwaromkring hela underwisningen skall röra sig ända från de första enkla spåren dertill, äfwensom derföre att de alla äro bibelord med undantag af trosartiklarne, hwilka dock, på samma gång de utgöra den enklaste formen för wår troslära, tillika äro del apostoliska århundradets bekännelse. Luthers förklaringar i den lilla katekesen dis wer denna tert böra äfven i minnet indräglas. Det fan nemligen ej nekas, att om något i möjligaste korthe taffattadt arbete kan företes, hwilket inom några få rader utgör en sammanslutning af alla de inom det widsträckta fältet uppsamlade sanningarna, få bör äjwen detta genom utan läsning i minnet fästas, icke fom skulle detsamma ej åfwen till fin ordalydelse funna snart nog förswinna, utan emedan det är en erfarenhet, att för reda inom wetans dets område det är godt att en gång hafwa haft en får dan sammanfattning i minnet fästad. Af denna beftars fenhet anse wi Luthers lilla katekes wara. Derför, samt emedan den dessutom är en bland wåra symboliska böcker, önska wi utanläsning deraf. Dot böra de i denna Fas tekes gifna förklaringar ej förr meddelad, än en någorz lunda redig uppfattning af dem är möjlig. De böra ej träda fram helt och hållet såsom förelöpare till under wisningen, utan så widt ske kan småningom och mera såsom dess rejultat. Att Luther sjelf ansett, det förklaringarna i hans lilla katekes ej borde till utanläsning företagas, förr än de åtminstone blifwit någorlunda redigt uppfattade, det fe wi af företalet till nämnde förtjenstejulla arbete. Der heter det: När de wäl funna sjelfwa texten, nemligen Tio Guds bud, Tron, Fader wår och inftifteljeorden till de båda sakramenten, jå lår dem sedan jemwäl uttydningen, få att de weta, hwad fom dermed förstås, och begagna den form, fom du här finner föreskrifwen, efter eljest något kort sätt, hwilket du will, och blif derwid, och förändra det icke till någon stafwelse, såsom det sades om sjelfwa texten, och tag dig tid dertill. Ty det är icke nödigt, att du på en gång tager dig före alla siycken, utan det ena efter det andra, få att när de först wäl förstå det första budet, få tag sedan det andra för dig, och få widare, eljest blifva de öfwerhopade, få att de intetdera wäl minnad. Detta Luthers räd synes of ganska märkes ligt och behjertanswärdt. Han förordar sannerligen ingen öfwerdrifwen utanläsning. För de outwecklades, okunniges och inskränktes skull föreskrifwer han att begagna den form, han meddelar, eller och något annat fort sätt, utan att förändra det till någon stafwelse. Ej kunde han wäl då tänka fig en diger förklaring af fin utläggning, före strijwen till samma ordagranna inlärande, fom han ans fett nödigt wara med fin korta sammanfattning af de heliga lärorna. (Forts.) U— —————————A—