I — TUvV :m0n Rv yr danefter ej får ega rum inom skolan samt att detta beslut förnämligast grundade fig på det Hitrande fom skolans kristendomslärare lettor Wallander ajgifwit i ämnet. Motwerna för detta fitt utlåtande har lektor Wallander nu framlagt i en uppsatsfom finnes intagen i den af skolans rektor nyligen afgifna års, berättelsen, och anse tvi oss böra återgtjwa denna uppsats, fådan den förekommer i Aftonbladet. — Sedan hr Wallander i några inledande ord sökt wisa att det är med biblen sjelf fom undertwisningen skall börjas, yttrar han: 7Bå det att detta arbete skall kunna ändamålsenligt ufföras och lärorna på ett rätt fått och i en rätt följd meddelad, få bör en noga utstakad, moget öfwerwägd och förståndigt beräknad plan förefinnas. En lärobok är alltfå nödwändig. Denna bör dock ej wara uppställd i form af en widlyftigare läsebok, dels derför att den då lätt skulle kunna komma att bortskjuta bibeln, dels ock derför att den skulle funna öppna fältet för ytliga uttydningar, swäfwande begrepp och skefwa föreställningar. Den bör wara en enkel och lättfattlig utweckling af mår lära, frams lagd i korta, klara, bestämda och koncisa lärostycken, hwart och ett tjenligt till stödjepunkt för underwisningen inom det område, der man till betraktelse för tillfället slagit sig ned. Detta område åter skall utgöras af en noga efter lärostycket afpassad samling bibelspråk samt anmwisningar till längre eller kortare bibelställen. Men icke lärostycket, utan bibelordet är den fasta och goda jordmån, ur hwilken den sanna kunskapen uppskjuter. Ungdomen skall derför ide före underwisningen, såsom man will, läsa stycket utantill, för att dermed likasom afge en bes kännelse, och sedan genom förklaring och bibelbewisning få densamma befruktad tillbaka. Bibelställena äro alldeles icke att betrakta såsom ett bihang till eller en blott bes wisning för lärostycket, utan de utgöra just det område, dit lärjungen omedelbart skall införas, och inom hwilket ban under lärarens ledning skall röra fig och arbeta, för att såsom skörd upphemta lärostyckets innehåll. Unders wisningen får en helt annan karakter, om man börjar med lärostycket och först sträfwar att få detta klart för barnet samt sedan söker bewisa, att detsamma är bygdt på Guds ord, än om man stället, såsom of synes rättast wara, just ur detta Guds ord kommer till lärostycket. Hwarken behöfwes det för bättre uppfattning ej heller är det nyttigt att inför barnet ställa fig såsom hade man en sats att förswara. Bibelordet, ej lärosiycket, skall stå främst. På detta sätt begagnad blir läroboken en handledning wid inhemtandet af bibelns sanningar ur biblen sjelf. Och så widt ske kan böra äfwen barnen wid underwisningen hafwa sina biblar framför sig samt sjelswa uppslå och läsa bibelställena. Något mer, än en sådan handledning, får läroboken icke wara. Den får icke kämpa med bibeln om utrymme under skoltimmarne, utan den skall hafwa sitt lif midt upp uti bibelunders wisningen, men ide derutom. Har nu lärostyckets inner håll efter nämnda method blifvit meddeladt, har lärjuns gen upprepade gånger blifwit stäld inom samma bibeloms råde samt förmådd att för hwarje gång mer och mer sjelfständigt leda fig till den der gifna sanningen, få ers båller han den derigenom slutligen såsom en andens left wande och förblifwande egendom. Det är den inom honom genom detta arbete uppstigna tankegången och det derigenom förwärfwade betrakteljesättet, fom utgöra bes hållningen, ja den enda behöfliga och genom Guds andes werksamhet wälsignelserika behållningen, Sanningen har införlifwat fig med hans själ, på samma gång fom han wunnit färdighet att med seende ögon röra fig inom den heliga skrift. Har nu lärosatsen på ofwansagda sätt blifwit andens besittning, så kläder den sig äfwen lätt i ord och behöfwer ej efteråt under en wiss form eller ordföljd läras utantill. Sannt är det wisserligen, att om man will intränga i en gifwen åsigt, få bör man lära känna den i den form, bwari den ursprungligen blifwit framställd. Men har man wäl en gång med fina tankar mer eller mindre ler wat fig in deri, få funna wi ej fatta, att utanläsningen år nödwändig för def bibehållande i minnet. Sanningen, ej bofftafiwen, utgör behållningen och är äfwen det enda fom är möjligt att längre qwarhälla. Ett och annat uttryck fan för tjena att taga fasta på, men hwart skulle det wäl taga wägen med hela wårt wetande, om man företoge fig ett få oe: hördt arbete, som ordagrann utanläsning af alla skolböcker och andra för wår uppjostran och utweckling wigtiga skrifter. Härmed wilja wi ej förneka, att ju det teolos gista wetandet, likjom allt annat, har fina tekniska ter mer, och att dessa måste i minnet fästas, för att ej uns danträngas eller fördunklas af olämpliga och wanställande uttryck för heliga ting. Men detta sker naturligtwis af ig fjelit, då under gången af underwioningen ett och lamma ord eller uttryckssätt oftare upprepad, Jngalunda behöfwa för detta ändamål hela lärosatser läsas utantill. ö Utanläsningen är sålunda ett fullkomligt onödigt tidsödande, utom det att detta arbete för de allra flesta är särdeles ansträngande och för många omöjligt. Skulle då dertill komma, att den sanning, som borde meddelas, :j wore redigt uppfattad och insedd, få är hela denna nöda förspild, ty det, som blott åt minnet anförtros, lloger snart bort. Men då wi förkastat utanläsning af lärostyckena i den egentliga, fåfom handledning wid fris tendomsunderwisningen gina läroboken, få hafwa wi ej dermed welat förwisa all utanläsning från detta ämne, am Ut a