fra företeelser, som äro bekanta under namn af fpirituas lism, andeknackningar, media m. m. d., få lär allt detta icke funna förklaras på annat fått, än såsom en den osynliga werldens förnimbara inwerkan på finnewerlden. Hwad nu denna WBäfktarens uppfattning af werldås ordningen angår, få har den wisserligen ej öfwerraskat of, dock synes det of äfwen från W:s ståndpunkt wara nog långt gånget, att wilja såsom företeelser från en osynlig werld anföra för längesedan afslöjade bedrägerier. För metens skapen, fom W. naturligtwis åsyftar, då han talar om otron, torde det deremot blifwa en öfwerraskning, att sålunda få weta att Hela def byggnad genom dessa företeelfer helt och hållet ramlat. Wi tro oss imellertid funna försäkra W, att wetenskapen ännu alltjemt (trots alla andebnadnins gar m. m.) antager, att i naturen intet föregår, fom strider mot dess en gång för alla bestämda lagar; att allt är frambragt frambringas och styres af den gudomliga twil: jan; att hela tillwaron är ett förnuftsrike och att nas turlagarne äro gudomstankar, hwilka ite, såsom den kortsynta menniskans tankar, kunna förändras, utan af ewighet äro bestämda och oföränderliga, emedan Gud är den ewiga wisheten; ett således det, att kalla någonting i tingens företcelser för öfwernaturligt, är detsamma som att falla dem förnuftsstridiga och stridande mot den gus domliga wiljan; att det påståendet, att Gud underfluns dom skulle finna nödigt att göra ett undantag från häns delsernas wanliga gång, är detsamma fom att förutsätta, att Gud ej af ewighet wore allwetande och allwis; oh att hon (wetenskapen — otton) slutligen anser det was ra en kortsynt, ja rent af gudlös lära, att på samma gång fom man påstår, att werlden styres af den gudoma liga wiljan, uppfylla den med onda wäsenden, fom i många fall hafwa makt öfwer naturen. En Korrespondent till tidningen Gartenlaube har nyligen med anledning af det oftanämnda uppträdet i Els berfelds barnhus, lemnat en högst liflig och målande skildring af det i Elberfeld rådande läseriet, hwilket få fullkomligt motswarar de läror Täktaren och wåra s. k. läsare predika, att wi då wi här återgifwa denna ffilds ring, på samma gång anse of hafwa tecknat wåra tlär fare8 uppfattning af menniskans ställning till religionen; och att wi således äfwenledes härigenom motiverat det of wan uttalade omdömet, att läferiet, om det oftördt får bället. fan hafwa högst wådliga följder för hela fams ället. Korrespondenten berättar Huru man i Elberfeld, i stället för att på def innewånares anleten fpåra den förs nöjjamhet och det sinneslugn, fom arbete oh en redlig wandel plåga framkalla, endast skönjer ett dystert grubb: lande uttrock. Och hwaraf kommer fig nu detta? jo det kommer fig deraf, att obskuratismen och pietismen derflår des hafwa upprättat fin thron. — Man skall knappast funna tro, säger Korr., til hwilken grad ett hycklande, despotiskt, alla förnuftets anspråk fördömande fromleri ins mångt sitt gift i dessa menniskors hjertan, huru familje banden derigenom upplösas, huru kärlek blir förwandlad till hat och huru förr warma wänner till följd af en olycklig själens förwillelse i stället blifwa de bittraste fienderr. — Den reeligiösa sekterismen bar långe warit inhemsk i dessa trakter. Den wärsta faran ligger dock ej i dessa utwäxter, som lätt skulle kunna bortskäras, utan den ligger i den dystra, all, åfwen den oskyldigaste, glädje fördömmande uppfattning af lifwet och menniskans pligter, fom utmärka dessa s. k. läsare. Dessa romma predika, att menniskan endast måste arbeta och bedja. För dem är all konst och allt det herrliga den skapat endast ett djefwulens werk. Poesi, musik, bildande konst, teater, dans m. m., allt dylikt är för dem en styggelse. Om dessa fantaster höllo sig för sig sjelfwa och hemma hos sig gjorde bot i säck och aska, så skulle man derom föga hafwa att säga. Men det är just deras inflytande på den stora obildade massan, fom år så olycksbringande och förderfligt. På grund af sin rikedom och sin fålla ning beherska de tusende, som af dem äro helt och hållet beroende. De påtwinga dem despotiskt sina moraledikter och we dem som ej lydigt böja sin nacke! Sådan är ställningen i Elberfeld oh sådant skulle åäfwen wåra låfare utan twifwel äfven wilja göra wårt samhälle. Hwart detta i längden skulle leda, ligger för ett oförwilladt finne i öppen dag, och wi anse derföre både för wår rättighet och wår pligt att framhålla förs nuftets rätt att taga dylika fromma funderingar i närz mare skärskådande och reducera dem till deras råtta halt. Den omständigheten att få många äfwen med ganska stor bildning utrustade menniskor anse fig böra uppträda fås fom förfäktare för dylika dårskaper bewisar bäst farans storlek, och dessas bekämpande synes oss derföre wara en uppgift, wärdig den fria pretend höga bestämmelse. — För wår del måste wi emellertid öppet bekänna att wi allt framgent enwist frambhärda uti att wilja lägga för: nuftet såsom probersten på en mängd s. k. religiösa fun: deringar, hwilka, om de ock härflyta från ett aldrig så fromt och wålmenande sinnelag, likwäl, om de finge ostördt utbreda sig, skulle kunna blifwa af den största wåda för hela famhället. Wi syfta här på hwad wi kallat obskuratism och pietism, eller med andra ord läseri.