Det lägre presterskapets aflöningar. Om det af den nye ecklesia stikministern Thyselius utfärdade cirkulär, angående det lägre presterskapets löner, yttrar en tidning följande: J fall det är behöfligt att för folket framhålla ännu flera bewis på wår representations elände, få är föreftående regerings handling med dess motiv werkligen beröm lig, ty det är swårt att finna ett mera talande erempel. Ständerna besluta en reglering af presternas löne förmåner på få sätt, att de lägre presternas wilkor förs bättrad derigenom att de högres öfwerflödiga inkomster minskas; och efter det ett sådant beslut fattats bedrijwa de högwördiga saken få, att regeringen, dessa fina jasmän till behag, nu framkommer med det förslag att förfams lingarne må af egna medel anslå hwad fom erfordras för det lägre presterskapets löneförbättring. Detta liknar, eller rättare sagdt, är ett hån, Hwars öfwer man skulle förundra fig, om det ej wore kändt att den herren will förgöra, den flår han med blindhet; det är denna gång presteständet fom sannar detta ords språk. Regeringobeslutet är emellertid rätt wälkommet, ty det ger folket anledning att wid sockenstämmorna låta wederbörande weta om det finner sig nog beskattadt för presternas skuld, då desse af jordbrukaren uppbära mer än det han fom skatt erlägger till kronan, under alla rus briker tillsammantagna, eller om det finner fig wid att åtaga fig en ytterligare dryg beskattning för att behaga detta utdömda rikostånd, som otwifwelaftigt skall löna regeringens redebogenhet att springa dess ärende med att af jolkets medel bewilja några millioner till Stockholms befästande och andra lika populära företag. Skulle folket wara så litet waket, att det fångas på denna limstång, få gör det fig wäl förtjent af både bes fästningsanslaget och andra dylika wedergällningar. Wid rikodagen är redan tillräckligt sagdt, att det läge gre presterskapets löneförmåner böra ökas, det är också allas åsigt; men der är äfven sagdt huru sådant bör fee, utan ny beskattning, efter gammal grund, och det är förs underligt, att hr Thyselius ansett nödigt att af menig: heterna på sockenstämmor inhemta deras gillande af ett riksdagsbeslut, få i allo förnuftigt, och otwifwelaktigt skall han erfara att församlingarne icke allenast gilla rifsdagå: beslutet, utan ock hysa den billiga förhoppning, att han täcktes sätta detsamma i werkställighet, utan flera tidi ödande slingringar af samma natur som denna; han skall derigenom tilljörsäkra fig såwäl det lägre presterskapets, som foltets gillande. ehuru han på denna wäg har föga utsigt till någou biskopsstol.