vil 1547 OC11 1—111111d Ul Joo M MU TUTU CIdUU IIIODII11d hvari jag nu skädade den. Men säg mig vidares, sade han, ahvad du upptäcker på densammas! dJag ser en mängd afsfolk passera dena, sade jag, poch ett svart moln hängande på dess båda ändara. När jag såg mera uppmärksamt efter, varseblef jag att åtskilliga af passagerarne föllo genom bryggan i den stora floden, som flöt inunder den; och vid ännu nogare undersökning, upptäckte jag att det fanns otaliga dolda fall-luckor å bryggan, hvilka de passerande icke förr trädde på förrän de söllo genom dem i floden, och ögonblickligen försvunna. Dessa dolda fallluckor voro ganska nära bredvid hvarandra vid början af bryggan, så att menniskohopen icke förr framkom genom molnet, än många af densamma föllo deri. De voro längre ifrån hvarandra mot midten, men blefvo flere och låga närmare tillsammans mot slutet af de hela eller oskadade hvalfbågarne. Der voro väl en del personer — men deras antal var ganska ringa — som fortsatte ett slags linkande gång på de brutna hvalfbågarne, men de föllo, den ena efter den andra, igenom, emedan de genom en så lång vandring voro alldeles uttröttade och redlösa. Jag tillbringade någon tid med begrundandet af denna beundransvärda byggnad och den stora mångfald af föremål, som den företedde. Mitt hjerta var syldt af en djup melankoli öfver att se åtskilliga personer falla igenom, oförväntadt, midt under glädje och munterhet, och gripande efter hvarje ting, som befann sig nära dem, för att frälsa sig. Somliga sågo upp mot himlen i en bekymrad ställning, och halkade och föllo, midt i en spekulation, ur sigte. De fleste voro ganska sysselsatte med jagandet efter bubblor, som glittrade för deras ögon och dansade framför dem; men ofta, då de som bäst trodde sig vara inom deras porte, svek deras fotfäste, och ned sjönka de. I denna förvirring af föremål observerade jag somliga med sablar i händerna, andra med piller-askar, och hvilka sprunga fram och tillbaka på bryggan, drifvande många personer på fall-luckor, som icke syntes ligga i deras väg, och hvilka de skulle hafva undvikit, om de ej på sådant sätt hade blifvit tvingande uppå dem. Seende mig öfverlemnad åt denna melankoliska utsigt, sade anden mig att jag nu länge nog hade uppehållit mig dermed. alag dina ögon från bryggane, sade han, aoch säg mig om du ännu ser någon ting, som du ej begripere. Seende upp, sade jag: åchvad betyda dessa stora skockar af foglar, som oupphörligen flyga omkring bryggan och tid efter annan nedsätta sig derpå? Jag ser gamar, harpyer, korpar, hafs-tjädrar och, ibland många andra befjädrade djur, en hop små bevingade gossar, som slå sig ned till stort antal på midtel-hvalfbågarnen. aDessae, sade anden, å4åro afunden, girigheten, vidskepelsen, förtviflan, kärleken, med de likbeskassade bekymmer och passioner, som förhärja det menskliga lifveta. Jag drog här en djup suck. Acka, sade jag pyförgäfves blef menniskan skapad! — huru är hon icke öfverlåten åt elände och förgängelse! — plågad i lifvet, uppsvulgen i dödene. Anden, rörd af medlidande mot mig, bad mig lemna en så obehaglig utsigt. Se icke langres, sade han, opå menniskan i de första stegen eller stadierna af dess tillvarelse, i början af hennes kosa för evigheten, utan kasta ditt öga på det tjocka töcken, i hvilket floden förer de särskilda generationer af dödlige, som falla i densamma la Jag riktade mina blickar så som jag blifvit befalld, och (vare sig nu antingen att den gode anden stärkte dem med någon öfvernaturlig kraft, eller skingrade en del af det töcken, som var framföre, alltför tjockt för ögat att genomtränga) såg dalen öppna sig vid den aflägsnare ändan och sträcka sig ut i en omätlig ocean, midt genom hvilken lopp en ofantlig diamant-klippa, delande den i tvenne lika stora hälfter. Molnen lågo ännu så mycket öfver den ena hälften, att jag icke kunde upptäcka någonting deri; men den andra syntes för mig såsom en vidsträckt ocean, öfversållad med oräkneliga öar, betäckte med frukter och blommor, och liksom infattade i tusende små skinande sjöar, som sköljde deras stränder. Jag kunde urskilja personer, som voro klädde i skinande kläder, med blomsterkransar på sina hufvuden, gående ibland träden, liggande vid sidan af springkällor, eller hvilande på blomsterbäddar, och kunde höra en sammanblandad harmoni af sjungande fåglar, fallande vatten, menskliga röster och musikaliska instrumenter. Jag blef glad vid upptäckten af en så behaglig scen. Jag önskade mig en örns vingar för att kunna flyga hädan till dessa lyckliga boningsorter; men anden sade mig, att det icke fanns någon annan väg till dem än genom Dödens portar, som jag hvarje ögonblick såg öppna sig på bryggan. ybe bare, sade han, som ligga så friska och gröna framför dig, och hvarmed hela ytan af oceanen synes öfversållad så långt ditt öga kan skåda, äro flera till antalet än sandkornen på hafsstranden: och det finnes myriader af öar bortom dem, som du här upptäcker, sträckande sig längre än ditt öga, ja, till och med längre än din inbillning kan hinna. Alla dessa äro boningsplatser efter döden för de goda menniskorna, hvilka i mån af den grad och det slag af dygder, hvari de öfverträffade, äro utspridde bland dessa särskilda öar, hvilka öfverflöda med nöjen af olika slag och grader, lämpade efter deras böielser och fullkomligheter, som der äro bosatte. Hvar