Mirzas Syn (Öfversättning fr. Eng. och Addison). Den 5:e dagen i månaden, hvilken dag jag alltid, enligt mina förfäders sed, höll helig, besteg jag efter att hafva tvättat mig och förrättat min morgonandakt, Bugads höga kullar, i afsigt att i betraktelser och bön tillbringa den återstående delen af dagen. Under det jag här, på bergsspetsarne, njöt af den friska luften, föll jag i ett djupt begrundande af menskliga lifvets fåfänga; och gående från tanke till tanke, sade jag: menniskan är endast en skugge, lifvet endast en dröm. Medan jag så grubblade, kastade jag mina ögon mot toppen af en klippa, icke fjerran från mig, hvarest jag blef varse en varelse, i skepnad af en herde, med ett litet musikaliskt instrument i handen. Just som jag såg på honom förde han det till sina läppar och började blåsa eller spela på det. Ljudet af detsamma var öfvermåttan ljuft och modulerade i en mångfald af toner, som voro outsägligt melodiösa, och fullkomligt olika med allt hvad jag i den vägen någonsin hört. De påminte mig om dessa himmelska melodier, som uppstämmas för de händangångne goda menniskornas själar vid deras första ankomst i Paradiset, för att utplåna intrycken af den sista dödsångsten och bereda dem för det lycksaliga ställets fröjder. Mitt hjerta bortsmälte i stum hänryckning. Jag hade ofta hört berättas att den framför mig liggande klippan var tillhållet för ett andeväsende, och att många personer, som passerat densamma, hade blifvit trakterade med musik, men aldrig hört att någon före mig sett sjelfva den musicerande. När han genom sina hänförande toner, väckt mina sinnen till emottaglighet för njutningarne af hans omgänge och jag såg på honom med förvåning, vinkade han åt mig och gaf mig tecken med handen att närma mig stället der han satt. Jag närmade mig med den vördnad, som tillkommer en högre natur; och som mitt hjerta helt och bållet var beherrskadt af de sängslande toner, jag hade hört, föll jag till hans fötter och gret. Anden smålog mot mig med en blick af medlidande och vänlighet, som gjorde honom förtrolig för min föreställning, och på en gång fördref den fruktan och räddsla, hvarmed jag nalkats honom. Han lyftade mig från marken, och, tagande mig vid handen, sade: Mirza, jag har hört din monolog; följ mig. Han ledde mig derpå till den högsta spetsen af klippan, och placerande mig på toppen deraf, sade han: akasta dina ögon öster ut, och säg mig sedan hvad du ser!a aJag sera, sade jag, aen ofantlig dal och en ofantlig vattenflod rulla igenom densammac. abalen, som du sere, sade han, åär eländets dal, och floden, som du ser, är en del af evighetens stora flode. allvad är orsak tilla sade jag, aatt den flod, som jag ser, utgår ur ett tjockt töcken vid ena ändan, och förlorar sig igen i ett tjockt töcken vid den andras? allvad du sera, sade han, där den