lat sig. Så är en fjerdedel af den andra statsmakten snart färdig och fullrustad, hwilken aldrig godwilligt flåps ver det tag, den en gång wunnit. Lysten, fom hwarje annat skrå, efter inflytande, eggad till gemens samt sjelfförswar genom gemensamma fördelar, oupphörligt lockad till uppoffring af all Patrios tisk sjelfständighet genom utsigterna till de högre kyrkliga befattningar och dermed förenade större inkomster, de utmarkelser af titlar och stjernor, fom styrelsen eger till sitt förfogande, år preft: kasten ihärdig i fina syften stark genom sjelfwa sin position midt bland folket, konservativ till följe af sina intressen, inflytelserik genom den smidighet, den lärt att förwärfwa fig under of: fentliga förtroenden af medbröder, och det ord: förandeskap, hwari den få långe befunnit fig i anseende till kommunerna. såsom deras ekonomi ska allt i allom, kassaförwaltare och råkenfkaps: förare. Sådan är bilden af wår tids presterskap, får fom stånd — den rättighet till aktning, fom många indiwider förtjena, wilja wi härmed wisst icke bestrida — och såsom en ingredierande del i representionen. Men — hwad representerar presterskapet der? Hwad har det ber att beställa, säsom korporation? — Detta är en fråga, fom det torde tillåtas of att få befswara med en annan. Hwad är presten? — Är han religionens tjenare, det ewiga ordets arostel, förkunnaren ar Christi lära på jorden, wäktaren af hans hjord, den trogne och ömsinte herden, fom församlar de wiljeledda fåren och återför dem på wägen till Guds rike? Cller är han den fjelfs skrijne politiske mannen, jörsamlingens förste efonomidirektör, fotterizintrefetå förswarare, statsintrigören, den böjlige marionetten i fina förmäns händer, upprätthållas ren af allt det förmultnade och skelettartade i samhället, ifraren för allt hwad som går ut på att öka de förut maftegandes inflytande, för att sjelf säsom en allmosa (denna må bestå i en nordstjerna, en doktorshatt eller en bistopemössa) få sig en skärf tillkastad ur styrelsens stora tiggarbössa ?2 — Swaret på dessa begge frågor fan icke blifwa twijwelaktigt: han måste wara det förra och Fan ide wara det sednare, få wida han skall funna rätt sköta sitt wigtiga fall, uppehålla bland folket aktningen för fig sjelf och wördnaden för den religion, hwars answarige tjenare han är. (Forts.)