Reklamation. J BPoftz och Inrikes Tidningar för den 4 dennes läses följande, angående en till nämnde tidning insänd reklamation från br P. A. Åkerlund, fom wi anse of böra återgifwa, då reklamationen synes till en del wara framkallad af ett uttryck i en notis om mormoner på Gotland, införd i N:r 1 af Gotlands Tidning. P. o. J. T. omnämner reklamat ionen på sätt som följer: Med anledning af en ut Gotlands tidatng ltånad notis om mormoner på Gotland, bwilken med wederkörlig ettation tynns införd i P. T. för den 11 Januari, har Hr P. A. Aferlund, fom ansett sig förnärmad af ett dert förekommande illa waldt uttryck, äfwensom aft mifa Yttranden i P. T. under polemiken med Wättaren, insåndt til redaktionen en modet lång rektamation, hwars ordagranna införande tidningens härdt anlitade uttymme deslo mindre kan medgifwa, som uppsatsen tillita berör en stor mängd andra ämnen, hwilka icke fiå I något sammanhang med nu nämnda förmenta och i hwarje fal ofriwilliga förnärmelser. Deremot anse wi oss skyldige att redogöra för innehållet, hwad angår reklamattonens egentliga föremål. Hr A. Har till grundsats att aldrig beswara personliga anfoll och är äfwen willig att ursäkta möjliga misstag från pressens sida, men bar nu gjort ett undantag, då ban förmodar att jalousie de metier (!) warit den bewetande orfafen till anfallet, hwutet sormenas gå på heder och ära och bajwa för afsigt att skada ettat hand tanfe nyttigt företag. Den tfrågamarande notifen innehåller, att mormonläran börjat preditas på Gotland bland andra af en föxwaltare mid namn Leufstedt, anbhängate af den beroktade Akerlund, hwars egendom han fföter. Hr L. anmärker med skäl att det här begagnade epsthetet beryktade är opassande och endast genom förbiseende hafwa wi låtit det qwarstå, då det strider mot wår wana och wåra grundsatser att anwända dolika epitheter äfwen på motständare, hwars åsigter och beteende wi i hög grad ogilla. Dessutom känna wi och allmänheten allt för litet till hr ÅA. för att utttocket skulle t wår tanke här wara tillämpligt. Hr Å. protesterat widare mot beskyllningen för mormonism, hwilken lära ban afskor, emedan den innehåller galna och afskräckande saker och till fin grundtanke, liksom många andra konfecsioner, endast åsyftar att åt sig skapa ett hierarkiskt herrawälde, under hwars jernsptra få wäl massans fom individens rätt och samwete skulle wara betwingade. Den sanna kristendomen åter gifwer menniskan den rätteliga frihet, att bon då hwarken fan eller will sörbit någon menniskas träl i saker, fom röra hennes samwete och öfwertygelse. Hwad åter angår den af PT. i polemiken med Wäktaren anföcta friforfliga tidning, fom af brist på sympathier och polemit sotdog, få förmenar hr Å., att sympathien för en fat ej får bedömas efter deras antal, fom uppenbarligen dertill bekänna fig, helst då tidningen går något fra mom fin tid. För öfrigt polemiserade Wäktaren mot nämnde blad, hwars förläggateskap He A. icke heller hade i egentlig mening, ehuru han derföre gjorde uppoffringar. Wi lemna dessa s. t. uoplvsningar i sitt wärde och upprepa blott mår öfwertvgelse, att äfwen nu och allt framgent skulle en tidning med samma öppna tendenfer fom den hädangångna, röna samma öde. Widare förklarar br A., att han endast har med tidningen Frihetewännens ekonomt att göra och hwarken har eller haft art skaffa med tidningens redaktion eller eget deröfwer disponera och råda samt att denna tidning, få länge den fortgått, arbetat at full öwerensstämmelse (2) med ett ej obetydligt liberalt parti inom Bondeståndet. Han finner särdeles rekommenderande att Posttidningen liksom andra ex officto eller par princip konservatwa tidningar icke funnat gilla Frihetswännens artiklar, mot hwilka han endast anmärker, att de ide nog djerft och radifalt göra fina snhugg. Hr Å. finner bögft orätt, ja insidtöst, att man fan förblanda förläggandet af en tidning med utgifwanderätten oc) anfmarffyldigheten. Wi funna omöjligen medgiswa detta och wi behöfwa endast erinra om hr Nis eget förhållande till den bädangångna tidningen äfwensom det kända saktum, att Aftonbladet en lång tid stvrdes of fin förläggare, för att en hwar skall inse, att hr Å:s förklaring warit högeligen påkallad. Vt tillägga, att wi ide ens nämnt hr A:s namn ellet antlagat Frihetewännen för mormonism. HSwad br Å derefter ottrar om preftismen och pietismen förbigå wi såsom ide hörande till ämnet. Slutligen försäkrar hi N., att hand s. k. mormonism under årbundraden delats af rotibara, ädla och lärda personer, bland furstar, filosofer och theologer, och att sjelfwa d:r Luther bekänt kristlinheten af den fanning, för bwiulken han (VN) jörkättros, oc fom Mall ega tusentals prartiska anbängare. Wi å wår sida tro, att br Å., hwad det törra angår, vttrat en, om än omedweten, icke sonning och då hang sanning tillika säges strida mot wåra lagar, kan det icke räknas till sonnerlig rekommendation att den omfattas af tusendetals praktiska lagbrytare. För wår del erkänna wi äfwen, att det klandrade uttrocket är opassande, och att mi förbisågo detta wid nos tisens meddelande fom fig deraf, att uppgiften, fom föns des oss direkte till tryckeriet och genast blef uppsatt, ans fom från en person, till hwilkens warsamhet wid attans lita offentligheten för beskyllningar emot enskildte och anwändande af ett städadt språk, wi trodde of funna ega ett fullkomligt förlitande och aldraminft att wi skulle behöfwa anwända rödkritspennan å ett mannseript från detta håll. 22A 26