ttulbudgu 1 elftttu ful, IM (14 rotorns erultei. (Meddeladt) Om Mormonismen. 2. De skäl fom ide tillåta of att att wänta nya que domliga uppenbarelser inom Jesu Kristi kyrka, fom ännu på jorden kämpar för werkliggörelsen af den sanning och de löften hwilka redan äro gifna, och hwilka, beseglade genom Guds Sons uppenbarelse i köttet, omfatta detta lifvet och det tillkommande, dessa skäl äro otwifwelaktigt giltiga för hwar och en fom utan egensinnighet och egenz rättfärdighet erkänner för Guds ord det ord fom i den H. Skrift innehålles. Men om man äfwen derjemte ingår i noggrannare pröfning af föregifna nya profetior och uppenbarelser, så bidrager denna pröfning endast att stärka öfwertvgelsen om den flärd fom är rätta feaplyns net af dessa föregifmanden, hwilka wilja kläda fig i ljuset af en nu först för menniskorna uppenbar worden sanning. Der nya profeter uppträda, måste man wänta att med dem uppgår morgonrodnanden af en ny dag som inom Kristi kyrka utbreder nytt ljus öfwer Guds natur och Hans wilja ech råd om menniskornas fräloning och salighet, gifwer nya bud till heligare lif, nya stadgar för lif och ordning inom Guds rike på jorden. Hwad fom mäktigt och profetiskt fan såsom underbar fruft af ordets uts säde frambryta ur menniskoandens djup, der Guds Ande uppenbarar fig i mäktigare werkjamhet, men ide i annan ordning eller på annat sätt än i hwarje wid Guds re: dan gifna ords sanning troget hwilande menniskosjäl — detta må icke med det förra förwexlas. Månge föregifne projeter hafwa med stora anspråk uppträdt sedan apostlarnas tid, men deras läror hafwa bortdunstat, den ena efter den andra, för ljuset och wär: man af den sanning fom Herren genom sina apostlar gifwit fin församling, och endast qwarlemnat wår sorg öfver den förförelse för hwilken månge enfaldige, men det oaktadt sjelfkloke, blifwit offer. Hwad erbjuder nu i wåra dagar Mormonismen jom lofwar högre sanning eller längre bestånd? Jcke kan det wara denna lumpna Mormonsdok fom af dess urfprung: liga författare endast war ämnad till en roande fagor berättelse. och fom öfver Guds rikes fortgång och seget ide kastar en enda ny dager. Jcke heller kan det wara dikten om dessa guldplåtar som ide fingo wisas för nås gon, sedermera skulle få skådas af tre namngina perio: ner, derefter blifwit sedda, utan att högre tillatelse oms talad, af ytterligare fem, men af hwilka åtta föregtjna ögonwittnen, hwilkas intyg pläger tryckas i Mormonos bok, en del äfwen af de genom jöregifwen gudomlig ups penbarelse utsedda, erkänt att de burit falskt wittnesbörd. Mormonicmens lärosatser äro till större delen lånade från Baptisterna. De senare mena dem, och förnämliga st förnekelsen af barndopet, redan grunda fig derpå att den H. Skrift efter deras egensinniga tolkning dem lärer eller genom fin tvstnad dem förbjuder. Med större föarpiynts het finner Mormonismen fig hwarken på den H. Skrifts bud eller tystnad kunna grunda dessa lärosatser, utan förebär för dem en högre bekräftelse, genom hwilken det lilla samfundet skulle kunna höja sig till jemnbredd med kyrkan. Mormoniomen är i sjelfwa werket en afart af Baptismen, som ej twekat att bedrägligt söka lägga den jastare grund som denna saknar. Men Miormonismen har troå: och fedoläror fom ide äro lån från Baptiemen, utan från den nya tidens file anthropi och kötteto evangelium. Sådana äro förnefels fen af ewiga straff och Yrfandet af månggifters tllåtligs het. Det senare finnes ide i samlingen af def läror och stadgar. Det tillkom först senare, då huf:wudmåännen hade af de olyckliga de wilsefört hunnit samla tillläckliga medel för att kunna gifva fritt lopp åt fina otvglade begår. Anhängarne af defa läror, ijynnerhet af den om månggiftet, hafwa annars icke mycket bekymrat sig om att finna derför ett stöd i Guds ord. De hafwa gemen? ligen käckt frisagt fia från allt beroende ar detta, för att få bliiwa trätar ar fina begär. Fräckyeten att för dem föregifwa gudomlig uppenbarelje, är ensam nog att wisa Mormoniemene werkliga ursprung och skaplvane. Hwad man för öfrigt finner i den bob som skall in: nehålla Mormonidomens läror och ftadgar, till mesta delen föregifna gudomliga uppenbarelser meddelade J. Smith, är särdeles egnadt att betaga läsaren all tro på dessa uppenbarelser. När man bland annat läser om hegre befallningar att anlägga det nya Zion än på den ena orten, än, Då sekten nödgats öfwergiiwa denna, på en annan, och derjemte erinrar fig hwad sedermera i detta afseende tilldragit fig, få tycker man fig deri snarare finna den Högstes åtlöje mid menniskors förmätenhet och där skap, än bewis på himmelsk wård om den församling, som utgifwer sig för att wara den utkorade.