utan twifwel innan kort kunna tillwinna sig en fördel, hwaraf de til ursptung, språt, seder och intressen få rärbeslägtade skandinaviska stamförwandterna redan länge wartt i åtnjutande. Den enskilde medborgaren skulle derigenom känna fig annorlunda och närmare införlifwad med fosterlandets offentliga angelågenhetet. och E. K. Mit njuta äran af att under fin regeting hafwa genomfört ett önskningsmål, hwars praktiska lösning hittils förgäjwes warit efterlängtad af nationen. Bondes-Etåndets skrifwelse till Konungen: -Stormättigste allernådigste Konung! Då för ett år tillbaka, mid början af det riksmöte, hwars sista dagar nu äro inne, bondessåndet hade nåden att belsa fin tonung, blef bland föremålen för detta stånds tifliga önskningar jemwäl antydd en fråga, hwars lockliga lösning, länge och med otålighet emotsedd af nationens stora flertal, littwäl ännu hörer framtiden til. Wisserligen erfordras inga noa rön för att otterligare beträfta den erfarenbet, fom långt före detta wunnits om behöfligheten af en tidsenlig representationsförändring, men den öppenhet, fom höfwes swenska folkets ombud, då de inför fin tonung framlägga fina bekymmer, träfwer från bondeslåndets sida det erkånnande, att jemwål under det riksmöte, fom nu går till ända, icke sarnats företeelser, då behofwet af nationalrepresentationens ombildning — alltid kändart — framträdt företrädeswis påfallande. — Det är i känslan häraf och sedan de morioner, fom i ändamål af en förändrad representationsreform framlagts för innewarande riksdags konstitutionsutskott, icke derstädes wunnit godkännande, bondeståndet ansett fig böra, ännu en gång före riksdagens slut, till E. K. M:ts nådiga behjertande anmäla denna nationens stora — och sörsta — lifsfrågo. Jaför C. K. M:t, fom med landsfaderlig omsorg följer folkets alla angelägenheter och tänner def behof, erfordras ide mycket ordande om de stora och wäsendtliga brister, som widlåda wår nuwarande nationalrepresentatton. Ståndsjördelningens mångfaldiga olägenheter; flora och i öfrigt infltelsertta samhällsrlassers uteslutande från all delaftighet i lagstiftningen samt flutligen en arbetsordning, tung ända intil trötthet, äro lita många egendomliga tännetecken, fom de äro erkända fel hos wår swenska nationalreprefentation. Också undgingo dessa brifler ingalunda wårt nva statsskicks stistare, hwulta, då de gåjwo of 1810 års riksdagsordning, ide ansågo fig bajwa åwägabragt något fullkomnadt och afslutadt helt, utan endast något sådant, hwaruppå ett bättre sedermera med större lättbet skulle funna byggas. Om lagstiftningens föremål — säger dåwarande konstitutionsutskott — är att uttrycka nationens allmänna wilja öfwer allmänna föremål och allmänna behof, måste ock så nationalrepresentationen i samma mån wara fullkomlig, som den närmare förenar alla enskildta intressen till gemensamt nyttiga ändamåt. — Denna åsigt, stående i den mest fullständiga mosats till wår nuwarande ståndsjördelning, wisar, att ritodagsordningen af år 1810 war en nödsallslag, betingad af de wådliga omständigheter, hwarur riket då nyss hunnit frålsas, men ofsedd att, då tättre tider sådant medgåfswe, utan dröjsmål lemna rum för en annan. Säkerligen hade denna lags stiftare ide anat, och Helt wisst icke heller önskat, att en författning, ywars brifter redan från första början få allmänt och öppet erkändes, ännu 50 år sednare skulle i alla def hufwudsakliga des far vara grundwalen för nationens politiskarlif. Men då swenska folket sålunda ännu har denna lag att loda, sker sådant med klart medwetande om och full delaktighet uti det allmänna mening, fom såger, att denna lag måsle förändras. Det behof af nationalrepresentattonens ombildning, fom redan wid tiden för wårt nuwarande statsskicks införande rönte allmänt erkännande, har sedermera mocket wunntt i omfång och tlarhet, och ut den innerliga kånslan af ett fådant behof hafwa tid efter annan framgått flerfaldiga förslag till representationens förändring. Enskilda medborgare, ledamöter af ritssörsamlingen, rejormsöreningar och, wid några ritsmöten, jemwät rikets ständers konstuutionsutskott hafwa alla härutinnan wisat sig werksamma; och då E. K. M:ts höge fader wid 1848 års ritsdag aftät nådig propesition i det wigtiga ämnet, blef bland motiverna för denna propositions framläggande uttroligen nämnd kenungens önskan att bringa till en snar och locktig lösning den fråga, hwaraf nationens inte lugn och Yttre säterhet främst wore beroende och fom derföre — något förr ellet något sednare — ansågs ide funna falla. Att oaktadt alla dessa sträfwanden, ingenting för den goda saken ännu kunnat uträttas, låter fig förtlara endast genom det förhållande, att frågans slutliga afgörande hwunat bos en riksförfamling, hwars fyra siånd mera warit de enskilda intressenas, än nationens målsmän. Också måste det wäl för alltid blifwa omöjligt att utfinna en representativ författning, fom, på samma gång den tillfredsställer de billiga fordringarne hos nationens stora flertal, icke kommer de så kallade ståndsorwilegierna för nära. Git förbehåll om dessa yrwilegiers bibehållande i deras mer eller mindre ursprungliga skick wore deriöre, enligt bondesiåndets åsigt, alldeles detfamma fom ett förbud mot refermens genomförande. Men bondeftåndet, särdigt att för fin del göra alla de eftergifter fom icke frå 4 frid med sjelswa retormeng grundtde, anfer fig, oattadt många förut felslagna förboppningar, ide böra missrösta om ett willigt tillmötesgående från deras sida, fom söreträdedwis bafwa politiska rättigheter att förswara. För en sådan ljusare uppfattning bemtar bondestådet slöd icke mindre af de twänne främre slåndens follerlandstärlet, fom, rätt förstådd, sätter det helas wäl framför enskild fördel, än jemwäl i den klothet, fom, meo histortens wittnesbörd, bjuder att icke gå alltför :ångt i ett fortsatt ätillbatawisande af billiga rättsanspråt. På dessa förhållanden, reglerade af den kraftiga medwerkan, hwarom bondeståndet nu hos Eders Kongt. Maj:t i djupajte underdånigbhet anbåller, bygger detta ssånd alltså sin jörhoppning om möjligheten af en tidsenlig representationsreform. Antydande andras, wil bondeftåndet icke underlåta alt jemwäl nämna något om sin egen ställning till den stora frågan. Sålunda har här blijwit sagdt och, med anspråt på trowärdigbet, många gånger omsagdt, att swenska folket ännu icke skulle wara moget för en på mera öppen basis grundad nationalrepresentation. Anledningen til ett sådant påstående är desto swårare att fatta, fom, fomtidigt härmed, det blifmit medgifwet, att Swerges allmogeklass i allmänhet flår högre och genom fin bildbara natur egnar fia bättre för de politiska wänswen än de flesta andra länders. Då Norge ännu war ett polititskt omyndigt lvoritte under Danmark, bade i flera århundraden den fwenfte bonden haft fin röst mid den swenska rikedogen; ech litwäl fanns år 1814 det nerska folket, utan alla öfwergångestodganden, fullt moget för en i hög grad fri od på panffa bred demofratiff grund bogd reprefentationsförfottning. Man bar ide förspor. 5 denna fÖrfaoaenn