dersåter skulle glädja sig öfver att hafva förlorat mig2oDet är ganska möjligt la svarade Streich med sattning. kan kan ingenting veta förut. Intet är mera opålitligt än ett folk, ty folket består af individer, af hvilka hvar och en älskar sig sjelf mer än fursten. En ny sakernas ordning föranleder nya förhoppningar och förhoppningar äro alltid mera förföriska än sjelfva besittningen af det goda man hoppas. Huru mycket än eders durchleucht älskas af sina undersåter och huru mycket eders durchlaucht än förtjenar deras kärlek, så vill jag dock icke svärja på att detta folk, vid förändrade omständigheter, icke kunde förgäta alla välgerningar, anställa fester och illuminationer, nedrycka och skymfa det kurfurstliga vapnet, allt till ära för en republik eller en annan regent — ja, det är ganska möjligt ia oNIi har förlorat sörstäåndet la sade kurfursten med häftighet och vände honom ryggen. Streich föll i onåd. Hvar man sade då: Streich är en narr!a Några år derefter gingo fransmännen öfver Rhen. Kurfursten tog till flykten tillika med hela sin hofstat. Ropen af frihet och jemnlikhet skallade efter honom; man anställde fäster och illuminationer samt nedtog det kurfurstliga vapnet. Streich, såsom en insigtsfull man, erhöll en post under sakernas nya ordning, så mycket mer som orsaken till hans onåd var allmänt bekant. Man betroktade honom på visst sätt såsom ett offer för despotismen. De nva förhållandena befästades och Streich bidrog icke litet dertill genom sin verksamhet och duglighet. Oaktadt sin naturliga eld, lät han dock alldrig hänföra sig till något politiskt svärmeri. Han gynnade icke något parti, hvilket likväl gjorde honom misstänkt hos alla sådane. Jakobinerna kallade honom en bemlig ro