Nu din önskan hunnen, ebojan har fått brista, a Hilma din aDln första kärlek och den sistas. Blenda. Vulkaner mer ej i ditt hjerta glöda, Ty själen fri, har flyktat till aden dodas. Hilma. För aEn tafla utan rama du borde vinna Skald! en minnesvård af hvarje lycklig qvinna. . Laura. Så länga hjertat slår hos Thalia-qvinnan Hon minnas skall din sång om dKonstnärinnan. a Emelie, — Sir Jfaac Newtons frieri. Sir Jsaac Newton, fom mar en passioneldb lobaleröfare, besötte ofta en adelsdam owilken alltid bjöd Honom på hang sovaritvipa och den finaste tobak, fom fanns att få. Newtons besöt blefwo alt tätare, och flutligen infann han fia dagligen. Hwad mar wäål naturligare, än att moladv anfåg sia sjelj fåfom föremålet för bang dorkan? Hon beundrade hans karakter och roktbarhet. Dag(igen wäntode bon fig få böra Newtons kärleksförtlaring och anhållan om hennes hand; men sörgåwes. Den utmärkte lärs de fatt fullkomligt lugn, betraktande henne och lifafom njutande af bennes anblick genom rökmolnen. Hwem met, om han ej tockte benne utsom en engel, fom swäfwade I skvarna? Hwem tunde wäleätwifla på, att kärleten gjorde honom stum? Men en dag, sedan han suttit owansigt länge försjunken i djupa tantar, flottade han plötsligen fin stol närmare till hennes. Anttligen war det afgörande öngoblicket inne. Hennes otoliga hjerta började slå fortare och fortare, alltefter fom han rockte närmare, Han fattar hennes tiljehwita hand, fom nu utan motstånd bmilar i bans — och en tryckning af den sköna beswarat hang ömhet. Han griper hennes pekfinger, och i fin distraktion sticket han det ned i piphufwudet och tillpackar den brinnande tobofen — hwarpå ban återwänder till fin förra plats, tnappt märtande det anskri af smätta, fom damen upphbäfde. Hon glömde ej så lätt den lärde mannens uppförande.