Hwarjehanda. — Kung Carl den 15 gif en dag, då den allmänna sorgetiden efter hans fader war lyckligt öfwerstånden, och blott hofwet ännu war ålagdt bibehålla en lättare sorgdrågt, öfwer Norrbro och mötte en person, fom mar honom befant, och till bwilken han i förbigående yttrade några ord. Bemärkande, att mannen bar krusflor fring hatten, frågade Kungen honom: Du bar sorg, fer jaa; någon af dina anhöriga har gått bort. — E18 Mafestät! Jag bär sorgdrägt efter högstsalig Konung DOffar! FKors, för tufan! War du få nära slägt med honom? — berättas Kungen hajwa ottrat. — Utan att wilja innestå för sanningen af, att ett sådant yttrande blifwit under nämnda omståndigheter fälldt, hafwa wi det ansett of här funna berätta, hwad man med kännedom om Konungens flärdfrihet och rättframma wäsende har all anledning antaga fåfom t alla bändelfer ett uttryct af hans tanfaroch åfigter i detta ämne. (MN. A.) — Följande lila hiftoria berättas från drottningens af England sista wislande uti Coburg: Taskspelaren Albert Liebholtz mar befalld till en föreställning mid hofwet. Bland de på proarammet befinttiga vjefer fonns äswen en, fom hade till titel: Hjelten mid Solferinod. Wid utförandet af detta siocke hade tonstmakaren lemnat tord John Russel en vistol att ladda med sju märkta kulor. Will ni hafwa den godheten, mylord, fortfor konstnären, att afskjuta pistolen vå det mål, fom jag framsläller för er. — åCves sir! lvdde swaret. Stjut då vå mig. Skottet föl; konstnären framträdde då ten masque och drägt fom woro talande lifa Louis Navoleon, till lorden och lemnade tip honom de sju kulorna, med följande ord: Mylord, edra skott tunna ej skada mig. — Grafvården åt ÄW. v. Braun. Insamlingen I Uddevalla, som nu uppgår will 56 rdr, lemnade af ungefär lika många personer, har i dessa dagar ökats med 10 rdr insända från nio fruntimmer i Hvetlandatrakten under adligt sigill. Hvarje fruntimmer har skrifvit en vers till skaldens försvar. Vi meddela här nedan den pikanta skrifvelsen. Sånggudinnorna voro nio, så äfvenledes vårt antals fördomsfria beundrarinnor af Wilhelm von Brauns sångmo. hvilka här öfversända inneslutna ringa gålva till skaldens monument i Uddervalla. Må Malmö press fritt smutsa. bryta stafven så plumpt! Du diktat 4Rosorna på grasven.4 Clara. Jag glömmer att du ofta astygge har varit Men aldrig, aldrig sången allvad jag varit. Caroline. al sjukrummeta i verklighet jag tömt den bittra kalk, som skalden endast drömt. Thilda. a4kKunnata falla, vill jag åt det kallna Stoftet utaf skalden, sångarn kär. Som så skönt besjungit har eDen sallnas. i ge en skärf till monumentet der — Fanny. Ditt. stoft i grafven kallnat vordet Dock varmt jag minns adet sista ordet. ä Maria.