ni a c AF — —— verlden och trodde henne, efter omständigheterna, än bebodd af englar, än befolkad med demonera. Så händer det äfven med mig min fars, svarade Fredrik. obet är ganska möjligt!a återtog statsrådet, ty en ung menniska, som icke förfaller i denna villfarelse, är antingen i saknad af ett rent eller godt hjerta. — Nå vidare. Jag måste länge arbeta i verken utan någon ersättning innan jag erhöll en ringa syssla med dito åtföljande lön. — Det är tingens lopp, detta viste jag förut. — Ingen borde veta att jag var fattig, ty då skulJe jag åtnjutit vida mindre aktning än jag förtjente; derföre var jag alltid omsorgsfullt klädd, hvilket då för tiden kallades att vart galant, nu heter det elegant. Jag bebodde präktiga rum, umgicks i de bästa hus; jag drog då och då icke i betänkande att deltaga i ett eller annat litet lustparti, hvilket kostade något penningar. Med allt detta var jag dock utan skulder, och detta vill -vos mycket för en ung man i min samhållsslallning. Vid alla tillfällen visade jag mig mera välmående än jag verkligen var. Ingen visste att jag hela året om lefde sämre än en backstugusittare, salt och bröd samt mjölk och vatten utgjorde min dagliga föda — dock var jag fullkomligt lycklig, emedan mitt hjerta hade sin fulla njutning, icke blott i medvetandet af uppfyllda pligter eller i ungdomlig förhoppning om en lyckligare framtid, utan äfven iannat afseende; jag var välkommen och omtyckt öfverallt; fruntimmerna dyrkade mig och männen högaktade och värderade mig. Men bland alla unga män hade jag blott en enda utvald och bepröfvad vän, en jurist vid namn Schneemäller, vi voro ett hjerta och en själ. Redan vid universitetet hade han nära uppoffrat sig för mig i en