äro på väg att förklaras obehöfliga. Samvetena vilja ej längre tvingas. Tron vill ej längre bero af lagparagrafer. Under det myckna talet om politisk frihet hafva menniskorna kommit att tänka på, att de borde tillkämpa sig äfven andlig sådan. Nästa generation skall ställas i valet emellan att medelst den stigande upplysningens måkt segra i den striden, eller att sjunka 3 å 4 århundraden tillbaka i både verldsligt och andligt slafveri. Vi tro knappt, att afgörandets stund kan bida längre. Det folk, som genom firande af Gustaf I:s minne visat sig erkänna värdet af den fribet från katolskt tyranni, hvilken han beredde, måste snart inse, att sextonde århundradets reformation icke är slutstenen i, utan allenast grundvalen till den andliga frihetens byggnad. Detta folk måste inse det klokare deri, att i tid vidtaga nödiga förändringar i sin kyrkliga lagstiftning. än att för ett enda stånds privilegiers skull låta det komma till en väldsam brytning. Men kyrkans tjenare gå sin egen väg. I en tid, då sjelfva påfven icke längre har skydd af katolskt bigotteri, vill det dock inom ett lutherskt och konstitutionellt land förefalla nemligen både påviskt och despotiskt, att medelst viten och straff tvinga eljest fria medborgare att bevista katekesförhören och der låta examinera sig af den förste bäste adjunkt, den vederbörande behaga i sådant ändamål förordna. Utan tvifvel skola många lyssna till befallningen om inställelse, till en del måhända af ekonomisk eller annan beräkning. Man riskerar emellertid också att många, som kunna och vilja hafva en egen öfvertygelse, skola helt kallt erlägga sin plikt, och det utan att numera, för uteblifvande från katekesförhören, behöfva frukta hvarken stockstraff eller fängelse, Förfar man, med afseende på både inställelse och examinerande, så strängt och noggrant, som en opartisk rättvisa vill fordra, så skola plikterna troligen blifva talrika. ee oo