vara mage, aro således annu penligt presterskapets prIVIlegiera. skyldige att sig vid förhören infinna, eller skola de omed straff ansesk. Och de, som sålunda äro vid vite pligtige att sig vid förhören infinna, böra väl ock i både läseoch andaktsöfningarne deltaga. Examineras icke professorn eller lektorn lika väl som studenten eller skolgossen, så gå ju öfrige åhörare miste om de upplysningar dem man af de förstnämndes svar borde få vänta. Och att en till presteembetet vigd seminarist, isynnerhet om han har pastoralvården om hand, skall betraktas såsom bigtfader, lärare och betygsgifvare i förhållande till en gammal och lärd prosessor, som hörer till hans åhörare och icke är prest, det ligger påtagligen i andan af Presterskapets privilegiera; huru orimligt det än vill låta, att öfrige medborgares samvetsfrihet och religiösa åfvertygelse skall bero af ett visst stånds privilegier. Examineras icke landshöfdingen lika väl som hans skrifvare, eller en biskops barn lika väl som en dagakarls. eller grosshandlare, husbönder och föräldrar lika väl som deras kontorister, tjenare eller barn, så måsteman, för att icke begå en orattvisa mot de lägre stälde eller yngre, göra den förutsättningen, att de äldre eller i samhälleligt afseende högre stående städse också och i samma mån äro säkrare i sina kristendomsstycken; en förutsättning, hvars riktighet dock torde kunna dragas i tvifvel. Det är möjligt, måhända t. o. m. vanligt, att presten. med afseende på både inställelse och kunskap eller denna kunskaps utransakande, ser genom fingren med eller skonsammare behandlar de äldre eller högt uppsatte eller eljest förnämligare ; men just deri ligger en orättvisa och en motsägelse Man ihågkomme. att fråga är om en religiös kontroll öfver religionskunskapens bibehållande af, och ståndpunkt hos alla församlingsmedlemmarne. År då drängen skyldig att, för t. ex. sin rättighet till nattvardens begående, redovisa sin kunskap eller tro, så bör äfven herren det vara, Jemnlikhelen inför lagen fordrar det lika oestergilligen. som samvetsfriheten och tankens frihet fordrar, att hvar och en skall i så högvigtig sak, som religionen, få följa sin egen öfvertygelse; ty om någonsin något vill bero af öfvertygelse, så vill väl religionen det. Genom att för trons skull göra religionen till någonting inre, och genom att sedan, för presterskapets privilegiers skull, bestämma för tron åtskilligt som vid förelagda straff skall erkännas och antagas, åtminstone muntligen och i det yttre, råkar dock systemet i motsägelse med sig sjelf. Så t. ex. säger kyrkolagen att Then som mootvilleligen sig, öfver åhr och dag, ifrån Herrans Nattvard häller: skall anses och tilltalas som en Ochristeng. hvilken, om han icke besinnar och ödmjukar sig, skall bannlysas och sålunda varda satt utom Guds församlings gemenskap. och uteslutas ifrån alle Samqväm och umgänge med annat Folk, förutan sin IIustrus. Barns och Tjenstehjons. Om någon ther utom, som veet at han är bannlyster, honom härbergerar, eller med honom äter och dricker, then skal stå uppenbara skrift; Dock må man med honom handla och vandla. i kiöp och byten, men — icke som med en Christen Broderäk. Den som längre än ett år i bann sitter, och i sin obotfärdighet framhärdar, skall förvisas riket. Blir en sådan bannlyst dödssjuk, och ångrar sig och begär nattvarden, så skall den gifvas honom; Dock med förbehåll, at han skall stå uppenbara Skrift, i fall han kommer till hälsan: Men döör then Bannlyste i sin Obotsärdigbeet. skal han icke af någon Präst, eller uti Kyrkiogård begrafven vardag. Katekesen deremot lärer, att den, som annammar nattvarden utan tro, denna innerliga och lågande öfvertygelse och tillit. af hvilken menniskans förhållande till Gud måste bestämmas, han annammar den ovärdigt, och Den ovardeliga äter och dricker, han äter och dricker sig sjelfvom domens. Tiden har tvungit till många modifikationer i denna lag och i dess tillämpning; men ännu bar icke kyrkan uppgifvit sina anspråk på att ega ohlimmelrikets Nycklare. Öfver trons beskaffenhet och innerlighet dömer Gud allena; men det oaktadt är kyrkans af samhällslagarne kringgärdade makt ännu sådan, att en menniskas verldsliga lycka och medborgerliga rättigheter kunna bero af den kyrkliga trons antagande och ådagaläggande i det yttre. I hvilket beroende af presten här ifrågavarande, afvitesoch straffbestämmelser kringskansade förhör ställa alla öfriga medborgare utan undantag, det ligger för öppen dag. Till följd af vår tids ställning i religiöst hänseende, och till följd af den menskliga svaghet och egenkärlek, från bvilken icke heller kyrkans tjenare äro fritagne, är det åtminstone möjligt, ott en för kyrkans bestånd och presterskapets anseende nitälskande prest kan genom sjelfva examinerandet komma att kompromettera förmannen inför sina underlydande, föräldrarne inför deras barn, husbonden inför sina tjenare, mästaren och gesällen inför lärgossen. isynnerhet om de förra gjort sig misstänkta för eller låtit förstå, att de icke fästa synnerlig vigt vid åtskilliga stycken, dem presten åtagit sig och måhända är särdeles hågad att till statskyrkans och presterskapets båtnad försvara. Sådant allt kan ske utan någon risk för presten. Han må vara så ung eller obetydlig som helst, så har han såsom forhorare ryggstöd af presterskapets privilegier och kyrkans hela oerhörda makt. Så vida han håller stg strängt till kyrkans symbola, kan och får han icke utan fara motsägas. Att presten har rättighet att fordra allas inställelse vid förhören, och att han också har rättighet att förhöra alla de närvarande, det måste vi ju, på grund af gällande lagar och författningar, vara ense om, Med afseende derpå. att intet stånd, ingen ålder är fritagen från den presterliga förhörskontrollen eller betygsgifningen, komma vi ihåg ett kungligt bref af den 2 Nov. 1699. Wexiö konsistorium hade anmält. att en gammal mansperson. ohvilken medelst dess höga ålder är blefven så skälfhåndt och darrande, att ban icke kan mata sig sjelf. vill gifta sig men har i ålderdomen förglömt sina kristendomsstycken.a K. M. höll det bäst vara, att den gamla mannen förblef ogift, icke derföre att han så gammal ochaskalfhandt var, utan — tilldess han återhemtar kunskapen om sina kristendomsstyckena. Af prestens egenmaktiga omdöme eller betyg rörande den kunskapen bero både äldre och yngre ån i dag. Der stå vi med vår beprisande frihet, strängt taget. Det blir till och med ett brott att tänka, så vida tänkandet har till följd ett uppteckande eller ett påpekande af någon brist i vår religion. Fochandlingarne vid riksdagen jemte åtskilliga företeelser under de sednare åren bevisa dock, att tidens anda och upplysning ändtligen i detta fall förlamat lagens arm. Böcker, som angripa statsreliglonen. få passera utan åtal. Man fruktar utan tvisvel. att man genom åtal och förföljelse endast skulle öka sådana böckers — 26 IUAnIOÄAA nA UUHTAÄAI.. on med dem tyckes