IA (111 44(4444J434(4 hon: D, hwad min far skulle blygad öfwer er, om han kunde återkomma till jorden och fe er! Den i N:o 47 af Gotl. Tidn. omnämnda artikeln, rörande böter för uteblifvande från Christendomssörhöra i Ottesångars ställen, är af följande lydelse: Huru man genom böter vill drifva folk i kyrkan. Till Redaktionen af Aftonbladet. I Gotlands Tidning för den I1 Okt. 1860 förekommer en annons, i hvilken Wisbyförsamlingarnes medlemmar erinras om ett kungligt bref af den 17 Sept. 1823, enligt hvilket den, som förfallolöst uteblifver från de katekesförhör, hvilka i stället för ottesångarne hållas i domkyrkans sakristia. gör sig förfallen till samma ansvar, som för uteblifvande från de allmanna husförhören. Denna annons har föranledt följande betraktelse. Sedan någon tid hafva hvarje Söndags eftermiddag bibelförklaringar hållits i Wisby domkyrka. Dessa bibelförklaringar föranleddes troligen af den oro i religiöst, den splittring i kyrkligt hänseende, som under sednare tiden låtit sig förnimmas äfven på Gotland. Bibelförklaringarne måtte dock icke hafva gjort tillsyllest. för att återföra de uppstudsiga under den kyrkliga lydnadens ok Man har troligen ansett sig hafva skäl att frukta, att det kan gå med katekesförhören nu, som det lärer hafva gått en gång förut, då Wisby konsistorium, enligt hvad man finner af ofvanberörde kungliga bref, erkände att förhören voro psöga eller allsintet besöktav. Man har derföre, medelst föreläggande af vite eller straff, velat förskaffa sig åhörare att examinera. Men svårligen kan man på ett mera betecknande sätt erkänna sin misstro till egen förmåga att medelst öfvertygandets makt hålla sig uppe. Der sålunda menniskor lkvingas att bevista de kyrkliga föredragen, der bör det icke beller förundra, om menniskor lätteligen lockas att bevista de utomkyrkliga. Man hörer ofta svenskarne prisa sig sjelfva såsom ett fritt och frihetsälskande folk. Att de såsom folk äro polilitiskt oashängiga. torde man också böra medgifva. Men alt svensk man, såsom enskild, icke en gång i politiskt och konstitutionelt afseende är rätteligen fri, det skulle blifva lätt att med ett eller annat drag ur vårt samhällslif och våra af så många kastoch ståndsprivilegier korsade institutioner visa. Att svensk man i religiöst eller kyrkligt afseende än ofri, det bevisa vi allaredan med ofvannämnde annons. Der den, som underlåter att inställa sig i ett katekesförhör, dömes till penningplikt eller annat straff, och der den, som icke vill bekänna vår religion, emedan han icke kan tro på dess lärosatser, och som sådant öppet erkänner, enligt ännu gällande lagar är i fara att förlora vissa menskliga och medborgerliga rättigheter; der må man icke alltför mycket tala om frihet, åtminstone icke i religiöst afseende. Om man icke kunde tro på Gud eller vara en redbar, from och gudfruktig menniska annorlunda, än såsom ortodox bekännare af vår statsreligions hela dogmsystem, så skulle vi ingenting säga. Men nu är det så möjligt att efter egen öfvertygelse tro på Gud och vara gudfruktigt sinnad, som att med egna sunda ögon. och äfven utan någon viss astronoms tub eller glasögon, bemärka den jordiska dagens ljus. Vore religiositeten någonting blott yttre, någonting blott negativt, bestod den allenast i ett ickeförnärmande af andras rätt, så kunde det kyrkliga tillvägagåendet hafva en ursäkt. Men så vida religiositeten skall vara någonting inre, någonting sjellvaldt inför Gud, och grunda sig på en varm och innerlig öfvertygelse, vill den religiositet, den kyrkliga tro. som medelst viten och straffbestämmelser och utanleror skall åstadkommas, se nog misstänkt ut. Der den, som icke sjelsmant vill deltaga i de kyrkliga läseoch andaktsoöfningarne, tvingas att äfven mot sin vilja. och således salskeligen. i desamma deltaga, der erkänner man sig göra hufvudsakligt afseende på skenet, på detsblott muntliga samtycket, på numerären i det yttre, och den kyrka, som kan hafva nog af detta, den förnekar sig sjelf. Låtom oss sedan taga i närmare betraktande den kungliga stadga af den 20 Mars 1735 m fl. kungliga förordningar, hvilka angå uteblifvande från husförhören. och den ifrågavarande annons och deri oberopade kungliga bref afse. Vi finna då, att oföräldrar. husbönder och matmödrar, med allt sitt busfolk, vare sig barn, köpesvänner, gesäller och tjenstehjon. af hvad namn och vilkor de vara mäåges,. böra sig vid catechismi eller husförhören infinna. Den, som motvilligt eller utan laga förfall sig ifrån dem afhåller, bör Hutan allt skonsmåle med straff anses, hvilket andra och tredje gången fördubblas. Skulle sådant hos någon halsstarrig intet uträtta, så bör en sådan anses med stockstrafr, venligt 23 S i Prästerskapetz privilegier af Ahr 172346. Medelst en kunglig förordning af så ungt datum. som den 10 Juni 1841. är stockstraffet visserligen borttaget, och i stället påbjudet, att böter, för hvilka tillgång hos den sakfälde saknas, skola omed fängelse aftjenask; men med af. seende på förbindelsen för församlingens medlemmar utan undantag, att sig vid förhören infinna, är lagen ännu, så vidt vi veta. i gällande kraft. Att den sedan länge icke vill eller icke kan i all sin stränghet och utsträckning tilllämpas, det är blott ett bevis derför, att en lag kan hos